bloggenjosse

Det har hänt ett par ggr när jag vaknat att hela kroppen darrar okontrollerat och att jag tappar medvetandet några sekunder. En gång satt jag upp i sängen men föll direkt tillbaka och bara låg och skakade. Jag kollade på nätet vad det kunde vara, men jag har ingen aning! Det är inte muskelkramp, för det gör inte ont, det är bara väldigt obehagligt och jag mår illa och är yr efter. Sen tror jag inte det är epilepsi heller för det är så mycket andra symtom man har då. Det kan ju vara att jag inte sovit och så men jag vill se om någon annan också har såhär, men jag vet inte hur jag ska googla :p

Annars har det varit rätt lugn dag idag, om två dagar är det Berlin!!

Ja. Excuse my french. Men jag fick bara VG ;)

Idag pallrade jag mig iväg till skolan i -20 grader, och kom försent till matten med ca 35 min. Och det vill jag inte blejma trafiken eller vädret på eftersom jag vaknade kvart i åtta. Men det blev en rätt kort dag ändå för jag hade som sagt först matte och sedan naturkunskap(där jag somnade och sov i typ en kvart för att sedan vakna upp och i några sekunder inte alls fatta vart jag var), och sen skulle vi haft filosofi men vår lärare var typ sjuk. Anyways så åkte jag då till tandläkarn på Karolinska för att fixa tänderna.

Jag tycker det är rätt bra att åka till tandläkarn vid ett-två på dan, för då hinner jag oftast inte tillbaka till skolan efter. Det tar en timma att åka med 607:an dit och en timma tillbaka om man tar den då. Fast hem tar jag 59an till Centralen och sen tunnelbanan, det går på halva tiden:p

Först var min tandläkare en kvart sen för att han höll på att snacka med nån vinglig pubertetspöjk som skulle ta upp min dyrbara tid. Sen fick jag komma in, och blev ombedd att gapa(efter att jag lagt mig på stolen) och samtidigt började han typ socialisera sig lite med mig genom att fråga saker som jaha vad ska du göra efte studenten, resa var det kanske? (han har frågat det där många gånger förut) Och jag får svara så gott jag kan med munnen vidöppen, varpå han lite irriterat säger Nej du måste gapa större så jag ser. Så ligger jag där och stirrar upp i taket medan han petar och har sig, och jag försöker glömma vart jag är och låtsas att jag somnat på en strand i Karibien. Sugen som han vispar runt lite i min mun med är bara vindsus som koncentrerat sig i min mun.

Jag stirrar alltså upp i taket. Det ser precis likadant ut som förra gången jag var här. Och gången innan det. Där sitter ett blått löv och en giraff med röda prickar på. Jag har redan räknat prickarna, lövet har nio prickar och giraffen sjutton, tillsammans har dom tjugosex röda prickar. Sedan glider ögonen vidare till ventilen. Eller vad det är. Det är typ små runda kulor med öppningar som pekar åt olika håll, vid första anblicken. Men eftersom detta är min trehundrafemtifjärde anblick vet jag att dom står i pyramider, fem kulor i vardera pyramid som går med spetsen in i mitten och kulorna bildar tillsammans en fyrkant. Sedan börjar jag känna mig lite rastlös. Alltså, kan man inte ha nån kluring i taket istället? Vem sjutton kom på idén med ett löv och giraff som har tjugosex röda prickar på att ha i taket. Hur kul är det att ligga i en halvtimma och titta på dom?

Blodsmak i munnen, tandläkarn börjar babbla om inflammation i tandköttet och dåligt borstat. Åh nu blev situationen en aning mer outhärdlig, med en dimma av blodsmak som fyller mig så mycket att jag mår rejält illa. Sedan börjar han leta efter en extratjock båge "så vi kan rätta till det där lilla hålet i underkäken". Samtidigt kommer någon kollega som ska åka till Norge och tandsköterska Tanya babblar "jåå det blir väl svår i detta kalla veder, tågen går väldik dålig!". "Sätt i den sabla bågen dåå" tänker jag som vill hem och slippa tandläkarstol och blodsmak. Snart har tandläkarn hittat den, och trycker in den i min mun medan jag räknar prickar på giraffen i hysterisk fart. Den sista biten, att langa på gummiringar får Tanya ta hand om. Det märks att hon vill införa gummiringsisättning som en OS-gren, hon har en väldig fart när hon tjoffar av dom, knipsar av och knipsar på. "Klar!" säger hon andfått och jag får en ny tid. Och snart upprepas proceduren. Och jag får fortsätta räkna prickar.

Det var egentligen en slump att jag satte mig vid TV:n för att se herrarnas masstart i dubbeljakt, klassisk och fristil. Några svenskar skulle delta, okej. Jag hade hört talas om Hellner som kom fyra i förra loppet (distans?) men annars var alla namnen obekanta. Men eftersom jag gillar OS ville jag kolla på loppet i alla fall. Och vilket lopp sedan!

Första klassiska biten var väl sådär, alla låg i en tät klunga och ibland såg man några svenskar, vissa låg rätt bra till. Men så vid skidbytet var plötsligt Johan Olsson först i fristilen. Jösses! Han bara spurtade på! "oj" sa mamma, "han kommer aldrig orka". Det trodde väl inte jag heller men när det gäller OS blir jag alltid superoptimist. Och vi såg hur Olsson ökade avståndet till de andra, meter för meter. Sekund för sekund. Jag var lika förvånad och glad som kommentatorerna. Fast jag undrade hur länge det skulle hålla. Och Markus Hellner och Södergren som turades om att skida framför motståndarna i promenadtakt (jaja så mycket promenadtakt det kan bli på OS-nivå)! När det gått sju kilometer satt jag och darrade i soffan av nervositet. Det var så spännande att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Och Jonsson med sitt tillslut 27 sekunder långa försprång från de andra, det var helt otroligt. Hur länge skulle han orka?

Så kommer en ryss, som ser lite läskig ut (när han körde med den där minen påminde han om någon figur ur Saw-filmerna) och han kör snabbt! Väldigt ovilligt tvingades jag inse att han tog in på Olsson. Men Hellner jagar.

Sista varvet nu då! Vid det här laget viftar jag och vevar med armarna åt alla håll för att hjälpa svenskarna på traven. Ryssen kommer! Skynda er då! Jonsson har det tungt i sista backen men han kör med en sådan kämpaglöd. Han har lett hela klungan av frenetiska OS-åkare i 13 kilometer och säkert helt utpumpad.

Så i nerförsbacken kör Hellner om. Jag är i en kakafoni av kommentatorernas vrål, publiken i Kanadas vrål, mitt vrål, pappa som hojtar "Oj vad det går" och mamma som ojar om att "Nej han orkar inte!" samt jag som öppnar och stänger munnen, ord kommer ut men jag vet inte vad jag säger. Jag ser bara Hellner. Som nu tar ledningen. Och rusar som en tjur mot ett rött skynke till mållinjen. Det blir guld! Det kan bli brons också! Jonsson kämpar, håller ryssen på plats, tysken framför går inte att göra något åt men bronset?

Det blir ett brons! Och det blir ett guld! Jag är i extas. Hur är detta möjligt? En dubbel seger?! En laganda utan dess like! En kämpaglöd som bara återfinns hos de mest envisa åsnor!

Det är så fint, det är så vackert. Olsson kramar om Hellner och båda jublar åt sina bravader. Söderberg kommer in som tia och vi har tre svenskar i topp tio. Elofsson som expertkommentator torkar tårarna och måste samla sig för detta är något av det vackraste han sett. Jag är nästan beredd att hålla med. En av de mest spännande medaljstrider har precis utkämpats och jag är helt tagen, lika trött som åkarna i tvn segnar jag ner i soffan. Nervpärsen har varit kraftfull. Bäst att återhämta sig med kolhydrater. Men först gläds jag. Åt två OS-medaljer, båda värda sin vikt i guld.

                           


Nån som INTE såg hur Anja lyckades från att igår varit i princip konvalescent efter sin dramatiska krasch till att idag ha bästa tid i tre nr i kombinationsslalomen och sedan behålla den när Lindsey Vonn av alla människor KÖR UR?!! OMG! O.M.G!!!!! Jag är så imponerad. Jag satt och skakade av spänning och medan Anja ledde önskade jag väldigt osportsligt att alla skulle köra ur. Och gubbe efter gubbe körde ur! Mamma refererade kommentatorerna i TV med att Anja antagligen skulle bli fyra när amerikanskan på M tagit ledningen. Men jag slutade inte tro på medalj (hehe) och så BLEV DET EN!!! Jag är så stolt över henne!! HELT HELT HELT otroligt!

Shit. Nu är det skidskytte. Och det är jättespännande. Jag VILL se! Men jag FÅR INTE. Har prov imorrn, och någon klok människa sa en gång att man måste plugga inför prov om man vill ha bra betyg, samt sova bra inför. Jag kommer inte göra någotdera. Jag kommer faila (well inte IG iaf men typ VG) om jag inte försover mig. Fan. Jag orkar inte plugga. Fast jag vill gärna ha det där bra betyget. Det är ju så sabla mycket!!

Okej nu gör jag så att jag läser lite till, sen lyssnar jag på skidskyttet via radio sthlm, min nya favvostation :p YAY

Varför lägger man ett samhällskunskapsprov medan OS pågår? Borde inte OS vara schemabrytande?

Ja jag var ju hemma idag alltså. Först hade jag rätt dåligt samvete för att jag var hemma mest för att jag var trött efter att ha varit uppe för länge pga OS (lyssnade på curlingmatchen via radio stockholm kl 2 på natten). Men sedan hörde jag på samma station idag att man kan faktiskt skylla på OS om man är trött, det är okej. Det är ju ändå bara OS var fjärde år! Bövlen! Så jag har inget dåligt samvete längre. Eller lite, jag har inte pluggat så mycket till samhällskunskapsprovet eller matteprovet men jag tar det strax.

Hade också berlinmöte med glada tjejer i Vaxholm idag! Bara en vecka kvar cirkus nu! Yay! Vi ska besöka en karaokebar, ska jag se till :p

Hos tjejen vi var hos såg vi OS också, Anja Pärsons åk. FYfan vad läskigt det såg ut när hon kraschade! Fatta att hon gjorde det i 100 km i timmen, tack vare hennes sätt att landa blev det inget värre utan jag tror att det var något med vaden men självklart blir det stora skador och någon OS-start är väl svårt att tänka sig att hon kan göra :( Väldigt surt, tror detta skulle bli hennes sista OS? Hon hade ju silvret i en liten ask nästan och gav verkligen allt!




Ja, nu så ska jag plugga

Japs! Efter att jag kom hem från baletten vid sju kom jag på att jag måste baka semlor, förstås. Apropå ingenting. Men mest för att det är semmeldagen idag. Först hade jag ju räknat med att mamma skulle ha handlat semlor, men nej så jag tog saken i egna händer, och nu håller dom små bullarna på att jäsa! :D Fast jag fattar inte, min deg blir alltid så hård och liten. Jag försöker att få den mjuk och pösig och sen blir bullarna alltid jättesmå. BLöh. Men bildbevis kommer strax, nu måste jag langa in dom i ugnen. Och egentligen plugga. Men det tar vi sen.

phu nu har jag sprungit! Först hade jag ingen lust att springa alls. Sedan tänkte jag, ameh man måste ha kontinuerlitet(gah kan inte ens uttala ordet) i träningen, så jag kan ju gå en promenad i alla fall. Sedan när jag satte på mig kläder tänkte jag; nej men det är lika bra att jag springer en kort runda. Den bästa träningen är den som blir av liksom! Så jag sprang. Och medan jag sprang tänkte jag, nej men, det är lika bra att jag springer sätraäng rundan (den lite längre, 6.6km). Och när jag var vid Sätra Äng tänkte jag, nejmen, det är lika bra att jag springer ett par varv runt Edsviken (ca 2 mil). Fast det gjorde jag inte. Jag sprang hem i stället. 6.6 km på 45 min, lite snabbare än förra gången men med lägre puls. Var är logiken?

men jag undrar vart alla endorfiner tagit vägen? Alla snackar om att man känner sig så uppfriskad när man kommer hem. Jag känner snarare tvärtom. När jag är ute och springer känns det jätteskönt och fresh och så men när jag kommer hem mår jag lite illa, typ som när man suttit framför datan/tvn en hel dag och degat och käkat godis och annat snask. Nu känns det som om jag borde ut och röra på mig liksom. Även fast jag är rödare än rödluvan i fejan efter min joggingtur.

Jaja nu ska jag duscha och äta och pluggaaaa. Helst sova men måste göra det där. Iaf duscha och plugga. Jaja äta också.

phu kom hem fyra igår natt, elelr imorse om man vill. Så idag var jag jättetrött och bakis, inte kul spec som jag skulle vara i stallet hela dan! Men det gick bra det med. Och här är jag nu, med hästlukt i mitt trassliga hår och orkar inte tvätta det än för vadå jag ska ju vara i stallet hela dagen imorrn? Jobba från sju till fem, tävla emellan och fota de nya styrelsemedlemmarna i stallet. Full rulle! Sees

Det är konstigt hur man föreställer sig en sångares utseende genom att bara höra på rösten. Alltså om jag hör någon artist som sjunger en låt kopplar jag rösten till utseendet. Så jag får någon sorts vision om hur personen ser ut. Och sedan blir jag jätteförvånad när den inte alls ser ut som jag trott. Kan ju ge några exempel.

När jag var väldigt liten och lyssnade på Gyllene Tider (inte för att jag inte gör det nu men) så trodde jag alltid att Per Gessle såg ut som Michael Jordan. Hans raspiga röst passade väldigt bra in på det utseendet, så jag blev verkligen besviken när jag såg hur han egentligen såg ut!!


Per Gessle?

Sedan när jag hörde Kent (när jag var något äldre typ elva) så trodde jag stenhårt att Kent var en sångare/sångerska som såg ut typ såhär


Jocke Berg?

Och vad bövlen är detta. Varje gång jag hör Down Under med Men at work så tänker jag mig att han som sjunger är en mörk (lite Michael Jordan) ärrad australienare som vart med om mycket, typ rest runt överallt och slagits med krokodiler med endast en knölpåk till hjälp. Lite så. Och att han bara satte sig ner från sina äventyr ett slag, fortfarande lite svettig från fighten med krokodilen medan solen steker på hans äventyraroutfit som är lite sliten från när han räddade en tjej från en vithaj och sjöng in låten utomhus, bredvid savannen. Och han är sådär tystlåten och lite introvert. Sedan försvinner han snabbt till nästa äventyr. Men vad är det jag ser? Vad är det jag ser?


Min ärrade äventyraraustralienare???

Jobbigt det här med föreställning om hur det ska vara!

Jag sprang fett snabbare än förra gången! Det blev visserligen bara 4,3 km eller så men jag sprang fort och det var kul så:) Det gick på cirkus en halvtimma tror jag..

jag har ont i huvudet också! Har haft det jättelänge idag, och jag brukar ändå vara sån som blir förskonad mot sånt, nu känns det som att jag har ett järnband som klämmer åt runt huvudet... kan det ha att göra med att jag höll på att svimma igår när jag jobbade?

Nu har jag skottat. Det var banne mig ett styrkepass. Jag kan ju gå igenom min snös lager bara för att ni ska bilda er en uppfattning av hur mycket jag slet, så jag kan få lite medlidande.

Underst: Ligger snön som är nertryckt och plattad från förra gången det snöade som den som skottade då var för lat för att ta bort. Så den är jävligt hårt nertryckt. Och svår att få bort. Tjockleken är ca 7 cm.

Mitten: Tjockaste snölagret med den snön från dagarna efter det senast blev skottat. Eftersom det varit varmt idag är denna snö härligt tung och extra tjockt. Tjockleken är ca 32 cm.

Överst: Puderlager från att det snöade idag, typ 2 cm. Inte för att det väger så mycket men det blir som sista droppen i bägaren eller stråt som knäckte elefantens rygg om jag får köra lite svengelska.

Så detta slet jag med. Vår uppfart består ju av en typ 15 meter brant backe man måste skotta bort från, plus att plogfuckingbilen har täppt till infarten med massa snö och sand och sånt. Inte för att jag inte gillar plogbilar, bara när dom inte täpper till min infart. Det jobbiga var att det är redan jättehöga vallar så det finns liksom ingenstans att lägga snön. Man måste alltså skjuta upp all tjock snö ovanpå vallarna som redan är typ 80 cm höga. Och då ramlar all snö ner så bara två snökorn stannar kvar ovanpå vallen, jag lackar och skjuter på och snöskoveln fastnar i snön och jag får den i magen när jag tar i så jag blir ännu surare och sparkar på den och skäms sedan när jag ser att någon går förbi uppfarten med ett skrämt ansiktsuttryck. Ungefär.

Men en timma senare är jag alltså klar, så snöar det mer nu blir jag inte glad. Nu ska jag laga pannkakor.


Snö är kul men inte när man måste skotta

Egentligen hade jag simning idag, men jag ville inte vara med och typ visa upp min vinterbleka kropp för klassen :/ Så jag hoppade över den lektionen. När jag kom hem blev jag jättesugen på att ta en promenad och fota massa naturbilder i solskenet! :D Men min kamera hade inga batterier, så jag var tvungen att ladda den. Medan den laddade rensade jag HELA min garderob!! Så nu ligger där bara kläder jag använder! Skönt! Mer plats blev det också :) Och när jag var klar hade solen gått i moln... så nu väntar jag på att klockan ska bli halv fem så jag kan gå på baletten <3 Fast jag är väldigt sugen på att sova, så jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Dessutom ska eventuellt Sofia, Emelie och Ullis hit imorrn för att hjälpa mig med mitt projekt=kolla på läskiga filmen Child's play 3 (den onda dockan) men när jag var i videobutiken fanns den inte!! Hehe kankse inte så konstigt men ändå... Tanten i kassan frågade om jag ville köpa den. Eh neej?! Ofta jag vill äga filmen, ha den hemma hos mig :s Nu kollade jag iaf på lovefilm.se och där fanns den :p Men undrar hur lång tid det tar innan den kommer till brevlådan? Finns det ingen sabla tjänst där man får den typ skickad till en? Voddler kanske?

By the way så hittade jag en byxdress längst inne i min garderob. Överdelen var assnygg, och hade den inte haft byxor så....Jamen! Vad har man sax till va? Så jag klippte om den så det blev en klänning! xD Den blev asfin! :D Äkta femtiotalskänsla(om än lite kort) så den ska jag lätt ha i sommar. Min kreativa ådra vaknade till och jag fortsatte med en tunika med axelband som typ stryper mig som jag klippte om till en tubklänning! Yay!


Heh ja alltså här är före


Ja och här är efter! Kolla vad blek jag är, fattar ni nu varför jag inte vill simma offentligt - än?


Om man ser något så har jag guldglittrigt nagellack på mina naglar :D köpte nämligen 3 nagellack igår för 60 spänn! Jag tror jag samlar på nagellack, räknade igår och har typ 26 stycken! Nästa projekt blir att köpa vitt och grått!


Måste bara visa min bild till min serie som jag jobbat med aaaslänge... tyvärr ser den inte lika bra ut såhär än irl... så ni får komma hem hit och beundra den :p Ne jag blev lite lat också vid halsen och hade väl kunnat jobba mer men jag har inte jobbat alls så mycket med någon ruta som med den här, så nån måtta fick det vara!

Jag har tre lager tjocktröjor på mig, pappas handskar, mössa, halsduk och två par byxor. En kall frisk vind möter mig när jag går ut genom dörren, tar ett par steg och börjar jogga iväg med fjädrande, spänstiga kliv. Stannar till. Fan, jag glömde låsa.

Jag har tre lager tjocktröjor på mig, pappas handskar, mössa, halsduk och två par byxor. En kall frisk vind blåser fortfarande på mig då jag låst dörren, tar ett par steg och börjar jogga iväg med fjädrande, spänstiga kliv. Vid korsningen möter jag Lovisa (som för omväxlingsskull är senare än mig) och vi påbörjar mitt första joggingpass i det vita snölandskapet.
Okej, säger jag, vi måste ta det lugnt för det här är första gången jag springer på länge och man måste ta det lugnt i början har jag läst.
Men Lovisa säger att vi bara ska springa runt Ekebysjön. Det är ju kort, typ 6 kilometer. Det kunde jag springa hela rutten förut när jag var i mitt esse. Vi springer i snacktempo och tar igen lite, och det går bra till vi kommer fram till Ekebysjön. Då börjar Lovisa springa bortåt, inte in runt Ekebysjön utan mer åt Djursholm. Jag springer efter. Vi kommer väl antagligen runt förr eller senare.

Nu börjar terrängen bli mer kuperad och en massa bilar kör förbi och skrattar antagligen åt min mycket bylsiga, osexiga outfit. Äh bara man springer är man stencool hur man än gör så det kan ju inte spela någon roll vad man har på sig. Fast stumpbyxorna innanför mjukisbyxorna har börjat hasa ner. Jag såg redan hemma att dom var jättekorta, men dom var så tjocka och bra att jag var tvungen att ta dom. Halsduken har rullat upp sig och fladdrar som en fana bakom mig. Och nu har skosnöret gått upp. Var hundrade meter måste jag stanna och fixa något med mina kläder. Sablar också.
"Kom igen nu Josse vi är snart på halva" peppar Lovisa och joggar engagerat på stället medan jag fixar halsduken för tredje gången. Jösses. skulle inte vi bara runt Ekebysjön? Vi måste vara någonstans i djupaste Djursholm, och jag är redan dödstrött. Skulle vi inte ta det lugnt?

Jag tar av vantarna som är jättevarma och låter dom hänga i band runt handlederna, så dom slår mig lite varstans medan jag springer. Nu börjar jag känna att jag kommer in i gnällstadiet. Och farten mattas av mer och mer...
"Kom igen nu!" hojtar Lovisa långt framme och jag tar mig samman och börjar springa på. Även fast det inte är så snabbt ändå. Nu börjar jag känna igen mig. Det är ju jättelångt kvar.
"Hallååå Lovisa det är jättelångt kvaar" gnäller jag.
"Nej vi har gjort mer än halva det är asbra!" tjoar Lovisa hurtigt där framme.
Vi springer förbi Dagy. Jag fäller diverse osmarta tjockiskommentarer som "är det inte så att hjärtat sprängs om man tar i för mycket?" och "det är nog bäst med korta pass så man orkar". Damn min kondis är ju på minus 57! Hur gick det här till! I den låånga backen vid Danderyds kyrka pallar jag inte. Jag måste sätta mig igen. Senast var ju vid busshållsplatsen vid Ekebyskolan, och energin därifrån är förbrukad för längesen. Dessutom är Lovisa sträng och tillåter mig inte sitta längre än tio sekunder. Jag sätter mig på den snöiga muren. Det är kallt. Jag hoppar upp och börjar vagga upp för backen. 14 år flyger av mig hur lätt som helst och jag ser ut som en förvuxen fyraåring med vantarna dinglandes från handlederna, en mössa som åkt ner för ögonen, håret står som en kaskad runt huvudet och kinderna är knallröda. Och mina strumpbyxor är nu nere vid låren, fast det syns ju inte. Det bara känns. Dessutom svettas jag på ställen jag inte trodde var möjliga. Typ insidan av ögonlocken. Fast man kan väl inte svettas där. Isåfall är det bara fartvinden som får ögonen att tåras. Om det nu går att få fartvind när man springer i en halv kilometer i timmen.

Lovisa står långt framme och hoppar upp och ner som en duracellkanin medan hon väntar på mig, medan hon försäkrar att nu är det bara femhundrameter kvar! Hon måste skoja, det måste vara minst tre kilometer kvar! Och dessutom är det hela tre uppförsbackar kvar.

Tre uppförsbackar senare pustar jag och stånkar. Lovisa försöker tagga mig med att berätta allt positivt som händer med kroppen när man joggar, hur bra det känns efteråt och hur kroppen blir bra och allt går mycket lättare!
"Och tänk när vi sprang här i början, vi hade ju inte kommit nånvart då! Nu är vi nästan hemma!"
"Tänk att vi inte visste vad som väntade" muttrar jag.
"Vad sa du?" hojtar Lovisa framför mig.
"Inget inget" säger jag och stånkar vidare.

När det bara är nerförsbacke kvar vrålar Lovisa "först till korset!" och sätter fart. Hon blir mindre och mindre och snart bara en prick i fjärran. Jag försöker länga på stegen, försöker att ta ut lite till som eventuellt finns i min joggingreservoar. Det är tomt. Man kan faktiskt halka om man springer för snabbt i nerförsbackar.
"Det är bra Josse, vi är nästan framme" hör jag Lovisa på avstånd. Så är det femtio meter kvar. Jag ökar takten, tar i allt för vad tyget håller och så fort handskarna på handleden mäktar hålla kvar. Häpp häpp! En skåpbil åker upp precis framför vägen jag ska springa över för att nå målet.
"Ur vägen!!" hojtar jag och fäktar med armarna för att sjasa bort den. Och jag är framme. Framme! Med korta steg snubblar jag hem, till en varm dusch och till vila. Och jag känner en skön "efterträning"känsla infinna sig, och hur jag redan vill göra om det.