bloggenjosse

Nä. Det var väl inte riktigt efter tre½månad, en fjärdedel av året jag tänkt mig att allt skulle sluta. Att jag skulle få bli tvungen att åka hem. Men tyvärr är det nog så. 

 

Nej det har inte alltid varit så bra i min värdfamilj. Mer ofta än sällan har jag haft ont i magen innan barnen kommer hem från skolan, gått runt och nervöst vridit mina händer medan jag räknat timmarna tills arbetsdagen varit slut. Mycket klumpar i halsen, tunga axlar och rynkor i pannan samt en ständig oro att göra fel. 

 

Och visst har min oro och nedstämdheten haft en viss påverkan på mitt allmänna humör. Nej jag har inte alltid orkat le hela tiden mot barnen eller möta dem med en glad röst och kreativ hjärna. 

 

Men trots allt detta har jag aldrig riktigt gett upp helt. Trots att jag gått runt hela tiden och känt att det varit fel, usch och blä har jag alltid försökt kämpa på och blicka framåt. 

 

I onsdags valde mamman i familjen under eftermiddagen att avskeda mig med dunder och brak. På grund av vissa omständigheter valde min counselor i torsdags förmiddag att ringa och berätta att jag inte får gå in i rematch (/byta familj) utan måste avbryta au pairprogrammet och åka hem. Resten av veckan har mest bestått av tårar, snytpapper, telefonsamtal, svullna kinder av all gråt, huvudvärk, tunga tankar och fett hår. 

 

Mina familjevänner i Milwaukee plockade upp mig i fredagskväll efter att alla i familjen åkt och de tog mig hit i Milwaukee på rehab, Så härifrån har jag kunnat samla tankar en smula och telefonera lite mera. Jag får se om jag åker tillbaka till Wadsworth, det måste jag nog för att lämna husnyckeln. Så det sker nog antagligen på onsdag eller så, så fort au pairagencyn väljer att dumpa mig och terminate mitt visum måste jag ut ur landet inom ungefär en vecka.

 

Imorgon får jag veta vad som gäller, ska sova nu och samla energi. Behöver lite kraft att sammanfatta en inte så lyckad fjärdedel av mitt USAelände.