bloggenjosse

Det har hänt ett par ggr när jag vaknat att hela kroppen darrar okontrollerat och att jag tappar medvetandet några sekunder. En gång satt jag upp i sängen men föll direkt tillbaka och bara låg och skakade. Jag kollade på nätet vad det kunde vara, men jag har ingen aning! Det är inte muskelkramp, för det gör inte ont, det är bara väldigt obehagligt och jag mår illa och är yr efter. Sen tror jag inte det är epilepsi heller för det är så mycket andra symtom man har då. Det kan ju vara att jag inte sovit och så men jag vill se om någon annan också har såhär, men jag vet inte hur jag ska googla :p

Annars har det varit rätt lugn dag idag, om två dagar är det Berlin!!

Ja. Excuse my french. Men jag fick bara VG ;)

Idag pallrade jag mig iväg till skolan i -20 grader, och kom försent till matten med ca 35 min. Och det vill jag inte blejma trafiken eller vädret på eftersom jag vaknade kvart i åtta. Men det blev en rätt kort dag ändå för jag hade som sagt först matte och sedan naturkunskap(där jag somnade och sov i typ en kvart för att sedan vakna upp och i några sekunder inte alls fatta vart jag var), och sen skulle vi haft filosofi men vår lärare var typ sjuk. Anyways så åkte jag då till tandläkarn på Karolinska för att fixa tänderna.

Jag tycker det är rätt bra att åka till tandläkarn vid ett-två på dan, för då hinner jag oftast inte tillbaka till skolan efter. Det tar en timma att åka med 607:an dit och en timma tillbaka om man tar den då. Fast hem tar jag 59an till Centralen och sen tunnelbanan, det går på halva tiden:p

Först var min tandläkare en kvart sen för att han höll på att snacka med nån vinglig pubertetspöjk som skulle ta upp min dyrbara tid. Sen fick jag komma in, och blev ombedd att gapa(efter att jag lagt mig på stolen) och samtidigt började han typ socialisera sig lite med mig genom att fråga saker som jaha vad ska du göra efte studenten, resa var det kanske? (han har frågat det där många gånger förut) Och jag får svara så gott jag kan med munnen vidöppen, varpå han lite irriterat säger Nej du måste gapa större så jag ser. Så ligger jag där och stirrar upp i taket medan han petar och har sig, och jag försöker glömma vart jag är och låtsas att jag somnat på en strand i Karibien. Sugen som han vispar runt lite i min mun med är bara vindsus som koncentrerat sig i min mun.

Jag stirrar alltså upp i taket. Det ser precis likadant ut som förra gången jag var här. Och gången innan det. Där sitter ett blått löv och en giraff med röda prickar på. Jag har redan räknat prickarna, lövet har nio prickar och giraffen sjutton, tillsammans har dom tjugosex röda prickar. Sedan glider ögonen vidare till ventilen. Eller vad det är. Det är typ små runda kulor med öppningar som pekar åt olika håll, vid första anblicken. Men eftersom detta är min trehundrafemtifjärde anblick vet jag att dom står i pyramider, fem kulor i vardera pyramid som går med spetsen in i mitten och kulorna bildar tillsammans en fyrkant. Sedan börjar jag känna mig lite rastlös. Alltså, kan man inte ha nån kluring i taket istället? Vem sjutton kom på idén med ett löv och giraff som har tjugosex röda prickar på att ha i taket. Hur kul är det att ligga i en halvtimma och titta på dom?

Blodsmak i munnen, tandläkarn börjar babbla om inflammation i tandköttet och dåligt borstat. Åh nu blev situationen en aning mer outhärdlig, med en dimma av blodsmak som fyller mig så mycket att jag mår rejält illa. Sedan börjar han leta efter en extratjock båge "så vi kan rätta till det där lilla hålet i underkäken". Samtidigt kommer någon kollega som ska åka till Norge och tandsköterska Tanya babblar "jåå det blir väl svår i detta kalla veder, tågen går väldik dålig!". "Sätt i den sabla bågen dåå" tänker jag som vill hem och slippa tandläkarstol och blodsmak. Snart har tandläkarn hittat den, och trycker in den i min mun medan jag räknar prickar på giraffen i hysterisk fart. Den sista biten, att langa på gummiringar får Tanya ta hand om. Det märks att hon vill införa gummiringsisättning som en OS-gren, hon har en väldig fart när hon tjoffar av dom, knipsar av och knipsar på. "Klar!" säger hon andfått och jag får en ny tid. Och snart upprepas proceduren. Och jag får fortsätta räkna prickar.

Det var egentligen en slump att jag satte mig vid TV:n för att se herrarnas masstart i dubbeljakt, klassisk och fristil. Några svenskar skulle delta, okej. Jag hade hört talas om Hellner som kom fyra i förra loppet (distans?) men annars var alla namnen obekanta. Men eftersom jag gillar OS ville jag kolla på loppet i alla fall. Och vilket lopp sedan!

Första klassiska biten var väl sådär, alla låg i en tät klunga och ibland såg man några svenskar, vissa låg rätt bra till. Men så vid skidbytet var plötsligt Johan Olsson först i fristilen. Jösses! Han bara spurtade på! "oj" sa mamma, "han kommer aldrig orka". Det trodde väl inte jag heller men när det gäller OS blir jag alltid superoptimist. Och vi såg hur Olsson ökade avståndet till de andra, meter för meter. Sekund för sekund. Jag var lika förvånad och glad som kommentatorerna. Fast jag undrade hur länge det skulle hålla. Och Markus Hellner och Södergren som turades om att skida framför motståndarna i promenadtakt (jaja så mycket promenadtakt det kan bli på OS-nivå)! När det gått sju kilometer satt jag och darrade i soffan av nervositet. Det var så spännande att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Och Jonsson med sitt tillslut 27 sekunder långa försprång från de andra, det var helt otroligt. Hur länge skulle han orka?

Så kommer en ryss, som ser lite läskig ut (när han körde med den där minen påminde han om någon figur ur Saw-filmerna) och han kör snabbt! Väldigt ovilligt tvingades jag inse att han tog in på Olsson. Men Hellner jagar.

Sista varvet nu då! Vid det här laget viftar jag och vevar med armarna åt alla håll för att hjälpa svenskarna på traven. Ryssen kommer! Skynda er då! Jonsson har det tungt i sista backen men han kör med en sådan kämpaglöd. Han har lett hela klungan av frenetiska OS-åkare i 13 kilometer och säkert helt utpumpad.

Så i nerförsbacken kör Hellner om. Jag är i en kakafoni av kommentatorernas vrål, publiken i Kanadas vrål, mitt vrål, pappa som hojtar "Oj vad det går" och mamma som ojar om att "Nej han orkar inte!" samt jag som öppnar och stänger munnen, ord kommer ut men jag vet inte vad jag säger. Jag ser bara Hellner. Som nu tar ledningen. Och rusar som en tjur mot ett rött skynke till mållinjen. Det blir guld! Det kan bli brons också! Jonsson kämpar, håller ryssen på plats, tysken framför går inte att göra något åt men bronset?

Det blir ett brons! Och det blir ett guld! Jag är i extas. Hur är detta möjligt? En dubbel seger?! En laganda utan dess like! En kämpaglöd som bara återfinns hos de mest envisa åsnor!

Det är så fint, det är så vackert. Olsson kramar om Hellner och båda jublar åt sina bravader. Söderberg kommer in som tia och vi har tre svenskar i topp tio. Elofsson som expertkommentator torkar tårarna och måste samla sig för detta är något av det vackraste han sett. Jag är nästan beredd att hålla med. En av de mest spännande medaljstrider har precis utkämpats och jag är helt tagen, lika trött som åkarna i tvn segnar jag ner i soffan. Nervpärsen har varit kraftfull. Bäst att återhämta sig med kolhydrater. Men först gläds jag. Åt två OS-medaljer, båda värda sin vikt i guld.