bloggenjosse

Det var egentligen en slump att jag satte mig vid TV:n för att se herrarnas masstart i dubbeljakt, klassisk och fristil. Några svenskar skulle delta, okej. Jag hade hört talas om Hellner som kom fyra i förra loppet (distans?) men annars var alla namnen obekanta. Men eftersom jag gillar OS ville jag kolla på loppet i alla fall. Och vilket lopp sedan!

Första klassiska biten var väl sådär, alla låg i en tät klunga och ibland såg man några svenskar, vissa låg rätt bra till. Men så vid skidbytet var plötsligt Johan Olsson först i fristilen. Jösses! Han bara spurtade på! "oj" sa mamma, "han kommer aldrig orka". Det trodde väl inte jag heller men när det gäller OS blir jag alltid superoptimist. Och vi såg hur Olsson ökade avståndet till de andra, meter för meter. Sekund för sekund. Jag var lika förvånad och glad som kommentatorerna. Fast jag undrade hur länge det skulle hålla. Och Markus Hellner och Södergren som turades om att skida framför motståndarna i promenadtakt (jaja så mycket promenadtakt det kan bli på OS-nivå)! När det gått sju kilometer satt jag och darrade i soffan av nervositet. Det var så spännande att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Och Jonsson med sitt tillslut 27 sekunder långa försprång från de andra, det var helt otroligt. Hur länge skulle han orka?

Så kommer en ryss, som ser lite läskig ut (när han körde med den där minen påminde han om någon figur ur Saw-filmerna) och han kör snabbt! Väldigt ovilligt tvingades jag inse att han tog in på Olsson. Men Hellner jagar.

Sista varvet nu då! Vid det här laget viftar jag och vevar med armarna åt alla håll för att hjälpa svenskarna på traven. Ryssen kommer! Skynda er då! Jonsson har det tungt i sista backen men han kör med en sådan kämpaglöd. Han har lett hela klungan av frenetiska OS-åkare i 13 kilometer och säkert helt utpumpad.

Så i nerförsbacken kör Hellner om. Jag är i en kakafoni av kommentatorernas vrål, publiken i Kanadas vrål, mitt vrål, pappa som hojtar "Oj vad det går" och mamma som ojar om att "Nej han orkar inte!" samt jag som öppnar och stänger munnen, ord kommer ut men jag vet inte vad jag säger. Jag ser bara Hellner. Som nu tar ledningen. Och rusar som en tjur mot ett rött skynke till mållinjen. Det blir guld! Det kan bli brons också! Jonsson kämpar, håller ryssen på plats, tysken framför går inte att göra något åt men bronset?

Det blir ett brons! Och det blir ett guld! Jag är i extas. Hur är detta möjligt? En dubbel seger?! En laganda utan dess like! En kämpaglöd som bara återfinns hos de mest envisa åsnor!

Det är så fint, det är så vackert. Olsson kramar om Hellner och båda jublar åt sina bravader. Söderberg kommer in som tia och vi har tre svenskar i topp tio. Elofsson som expertkommentator torkar tårarna och måste samla sig för detta är något av det vackraste han sett. Jag är nästan beredd att hålla med. En av de mest spännande medaljstrider har precis utkämpats och jag är helt tagen, lika trött som åkarna i tvn segnar jag ner i soffan. Nervpärsen har varit kraftfull. Bäst att återhämta sig med kolhydrater. Men först gläds jag. Åt två OS-medaljer, båda värda sin vikt i guld.