bloggenjosse

Historien bakom sången American Pie av Don McLean

Idag tog jag(ja, alltså läkaren, som tur var) bort stygnen på min haka, för er oinvigda i hela min historia hade jag tre stygn. Det kändes inte så mycket, typ som om någon skulle scratcha lite på hakan liksom. Så nu har jag bytt ut mitt blaffiga plåster mot ett smidigare men ack så ofästande kirurgplåster. Jag har börjat äta lite normal mat nu, lättuggad såklart. Får börja idrotta igen om en vecka cirkus.

Sen hade jag franska nationella idag, för steg 3. Jag var så sjukt trött på läsförståelsen att jag bara inte orkade! Höll på att somna men som tur var gjorde jag inte det...

Snart kommer pollena, längtar inte!!

Och imorrn är det operation dagsverke; så man är 'ledig' men vi har samtidigt koncentrationshalvdag, där man kan få hjälp med engelska och matte inför nationella provet. Jag kommer gå dit då vid nio och kanske åka hem vid tolv. Sen om jag behöver mer hjälp kanske jag är kvar. Värsta planeringen!

Apropå planering så har jag gjort en sommarkalender, för att veta hur jag ska spendera sommalovet, och på vilka dagar jag inte gör nåt på liksom! Så ni som vill boka nåt med mig får checka kalendern först, haha! Och nu ska jag göra en läxplanering över veckan, ambitiöst värre!

See yaa;D

Nu kommer en lång historia som är heeelt sann... :p

Dag 1
Det hela började med att jag åkte hem från min roddträning i tisdags kväll (igår, 15/4-08). Jag cyklade. När jag cyklar brukar jag inte ha hjälm, otroligt korkat jag vet, men iaf. Idag hade jag dessutom en påse och min väska på styret. Jag hade inte hunnit cykla långt förrän jag var nästan framme vid ett övergångsställe. En motorcykel var på väg över, men den saktade in eftersom den såg mig(tur det...). Jag fortsatte då i samma höga fart över vägen. Trodde jag.

Precis vid kanten av trottoar/övergångsställe så åker min påse in i framhjulet, vilket gör att hela cykeln tvärnitar. Jag hinner knappt reagera, men jag flyger över cykeln ner i marken och landar rakt på hakspetsen. Redan någon sekund efter känner jag hur i h*lvetes ont jag har i käken, hakan känner jag knappt av. Motorcykel-gubben är snabbt framme och hjälper mig upp. En smärre kö av bilar har bildats, så han hjälper mig åt sidan samtidigt som en kvinna från en bil kommer fram. Jag får skjuts hem av henne och hennes man. Jag gråter ingenting, utan är bara väldigt chockad samtidigt som det nu bränner från hakan och strålar av smärta i käken när jag rör munnen.

När jag kommer hem är mamma lyckligtvis hemma. Min brorsa hämtar min cykel där jag lämnade den(olåst, den kom hem iaf) och pappa kommer senare med bilen. Jag och mamma åker då straight to the Danderydska Hospitalet och akuten. Där får jag direkt lägga mig på en säng och vila, med en filt. En sköterska tittar på hakan och säger att "det ser fint ut". Därefter får jag ligga på sängen i ett hörn av korridoren, med mamma som vankar av och an brevid. Jag sover lite då och då, men kan knappt ligga ner så jag är i en sittande ställning. Massor av patienter finns runt omkring samtidigt som doktorer och sköterskor hjälper alla. Utom mig.

Mamma och jag väntar i fyra timmar till vi får någon hjälp, och då är klockan halv tolv. En läkare och sköterska rullar in mig i ett rum och ska då sy hakan. För er som inte vet är jag otroligt spruträdd vid munnen eftersom jag dragit ut 13 tänder, skurit upp tandköttet och borrat fem gånger. Så det tog ett tag innan dom fick komma nära munnen med sprutan, och jag fick vara i en sittande ställning då det gjorde så ont i min käke. Sprutan är jättehemsk, jag skriker och håller på men till slut är jag bedövad vid hakan. Doktorn skämtar och har sig medan jag sitter darrandes och kniper ihop mun och ögon (ingen, ingen ingen ska få komma in i munnen!! tänker jag).  Sedan syr hon (ganska snabbt, kunde gått snabbare) ihop jacket i hakan som var så fint, men inte tillräckligt fint för att vara synligt, för jag får ett stort plåster (superfin, med en blodfläck som dekorerar härligheten) rakt på hakan. Totalt blev det tre stygn.

Sedan får jag ytterligare smärtstillande, och doktorn går igenom min käke(vänster sida) som är väldigt svullen. Jag kan varken gapa stort, stänga munnen ordentligt eller bita ihop ordentligt. Eller röra på käken heller för den delen. Hon vill att jag ska röntgas, så hon säger att jag ska få komma tillbaka nästa dag för att röntgas. Men sedan får hon ett meddelande om att jag kan röntgas på direkten. Så jag knallar upp med mamma till plan någonting och får ligga på en sorts bår, medan jag ska åka igenom en sorts stor fet ring. Inte helt otippat förs tankarna till scenen i Finding Nemo/Hitta Nemo där lille Nemo ska "swim through the ring of firee!!" bara det att jag ska åka igenom en maskinring. Efter röntgen får jag äntligen åka hem, klockan är nu kvart över tolv. Hemma ska jag precis duscha då vi får ett samtal om att vi måste åka tillbaka, dom vill ta en bild på huvudet igen!

Så det är bara att klä på sig och åka till röntgenavdelningen igen. Där får jag upprepa samma ring-procedur och sedan åka hem. Sedan lägger jag mig försiktigt och sover sött. På natten vaknar jag inte, tack och lov, däremot så drömmer jag någon weird dröm om någon som ser ut som Enrique Iglesias. *Brr*. Säkert någon biverkning av olyckan, antar jag.

Dag 2
Vaknade av att min kära lillasyster ger mig sitt leksaksbandage (vid åtta-tiden), som jag enligt henne ska ha på hakan. Gullis. Somnar om helt fräckt till klockan tolv ungefär, då jag behagar att kliva upp. Äter frukost som består av varm choklad och yogurt. Mamma har fått ett telefonsamtal från sjukhuset där det visar sig att jag har en fraktur på käken. Färden går till Karolinska Sjukhuset, och jag får efter lång väntan komma till en kirurgdoktor (omg). Han visar mig en digital röntgenbild på mig i skelettversion. Verkligen nice att se mig som mrs skelettoman. Jag får se frakturen, och det ser väl...trevligt ut. Han skickar iallafall mig och mamma vidare till en tandläkare på samma sjukhus som ska fixa käken. Jag behöver alltså inte opereras!! :D

Annat väntrum, något plan upp, samma väntan. Kommer tillslut in till tandläkaren som tittar i min mun och nickar och tittar. Han frågar mig, och jag svarar knaggligt, jag kan knappt prata eftersom jag inte ska röra käken så mycket. Han säger att han vill att man fäster knappar på tänderna i överkäken, så att man kan sätta gummisnoddar till min tandställning på underkäken. Detta gör att käkarna dras ihop och kommer att fixeras och läka sig självt. Det låter ju bra. Förutom en nackdel. Jag kommer inte kunna prata. Imorrn kommer ju mina utbytesstudenter och typ det enda jag ska göra med dom är ju att prata! Önskar att jag lärt mig buktaleri. Fast i och för sig hade jag ju låtit värre än Skurt då. På engelska.

Tandläkaren ringer till Eastmaninstitutet där jag går, och bokar in mig. Han säger massa saker jag har, i koder som till exempel: "Det är bra att fixera mybelos shomeika och i samma veva kanske använda sig av troliska" typ. Så dit ska jag imorgon torsdag. Han berättar vidare att jag inte får prata för mycket (tack) inte äta vanlig mat utan bara flytande. Och dricka tre liter/dag (flytande mat ingår där) plus inte idrotta/rida på ett par veckor (heja mitt idrottsbetyg). Sedan köper mamma och jag flytande mat till mig, sen åker jag hem. Och nu sitter jag här.

Så alltså ska jag fixa käken imorgon, men jag tänkte gå i skolan på morgonen, bara jag vaknar i tid så jag inte behöver springa till bussen! Sedan kommer ju mina utbytare som är förvarnade(iaf 50% av dom, ska smsa den andra halvan). Hoppas det går bra imorgon. Färsk rapportering utlovas.

Mina totala skador:
- Jack i hakan(vet ej hur stort), sytt med tre stygn
- Käkfraktur med skador på tre ställen varav en lös benbit, dessutom har käken rubbats ur sin plats(typ)
- Stor uppsvullnad på handen
- Uppskrapad axel samt nån sorts skada där

Requestat från en av mina kusiner;

"Hjälma bör man, annars dör man"

~* Himlens änglar vakar över dig *~

Den sista ballongen är sprängd. Den sista tårtan uppäten. Det sista omslagspappret uppsopat. Vad pratar jag om egentligen? En terrorattack? Jordens undergång? Bättre upp; ett barnkalas.

Cirkustema var det på kalaset, som vi hade för min lillasyrra och hennes fjorton sexåriga kompisar. Mamma hade bestämt att jag skulle vara clown (jag gjorde min egen tolkning) och vi hade planerat flera dagar om vad som skulle göras, köpas och ätas. Efter många diskussioner, inköp och gör-det-själv arbete så slog klockan två - kalaset kunde börja!

Min clownkostym var utan röd näsa och med nån indiantröja från när jag var åtta ( ja, den var för trång) plus mjukisbyxor. Jag hade eyeliner (jag tänkte mig snygg-clown med inriktning på cirkusprinsessa, men resultatet nådde inte riktigt upp till förhoppningarna, om man säger så) och röda hjärtan på kinderna (för att skilja mig från mängden -mamma och min lillasyrra hade runda ringar). Iförd allt detta tog jag emot de skräckslagna barnen och välkomnade dem i min glättigaste röst, samtidigt som mamma hastade ut på balkongen med popcornen som hon glömt på spisen. Popcornen hade ungef'r samma färg som pepparkakor har.

Efter att ha försökt att leka lekar med barnen som var mycket blyga öppnade vi presenter istället. Det gick bra. Förutom att ljudnivån var uppe i 100 decibel och att barnen sprang iväg och började att jonglera, blåsa upp samt smälla ballonger och slänga kuddar på varandra medan barnen som hade presenter kvar satt tysta och försynta på sin plats. Men annars gick det bra. Jag kände dock att jag var tvungen att köra en ice-breaker(snarare en noise-breaker) så jag vrålade att "nu är det mat!!" och då lyssnade dom ju! 

När barnen så satt vid bordet delades först korv med bröd ut till alla. Även fast knappt hälften ens smakade. Sedan körde vi glass eller tårta, och då haglade beställningarna, "jag vill ha bara vaniljglass, fast med rosa på", "jag vill ha glass. Nej jag sa ju tårta!". En tjej ville bara ha vatten, och jag fick fylla på hennes glas flera gånger innan hon var nöjd. Helt plötsligt säger samma tjej att killen brevid (tror han är lite autistisk) hade spillt saft. Underdrift. hela glaset hade farit i golvet. Nu drog han stolen fram och tillbaka över pölen. En blöt handduk senare satt barnen någorlunda hela och rena igen vid bordet, och samma kille började då att misshandla muffinsarna samt vända tårttallriken uppochner och smeta in innehållet i duken. Jag svarade med att plocka bort hela hans servis, och så var problemet löst.

Efter detta krig skulle vi ha lite fler lekar. En tjej till mig berättade att killen (som var lite autistisk) var kär i henne. "Och jag är kär i honom!" sa hon lyckligt. Det var lite roligt faktiskt, men himla gulligt. Sen la hon sig på honom i soffan och förklarade att hon gillade honom. Jag valde att kolla bort. När lekarna var färdiga kom en riktig clown och skulle ha trolleri i typ en halvtimma, så jag lämnade lättat över till henne. Men hon hade varken clownnäsa eller nåt sånt, så jag blev lite dissappointed. Jag vet inte hur mycket det kostade, men jag hörde mamma säga något om en tusing (tusen spänn!!). Men alla barn fick ballonger i figurer, som den där wannabe-clownen var ganska skillad på att göra. Det tog kanske 20 sek att göra en blomma medand det tar 5 minuter innan jag lyckats knyta ballongen, och då har den ändå pyst ihop till en lite slokande påse.

Alla barn fick dessutom sockervadd och godispåse. Så det var fjorton sockerstinna barn som blev hämtade den eftermiddagen. Jag fick också en påse, för det var en tjej som inte kunde komma. Och nu sitter jag här. Bland smällande ballonger och pyrande ljus. Och min godispåse.

[Idag för en vecka sedan dog Svante, ha gärna en tyst minut till hans minne]

Wow omg jag har tre unika besökare! Jag är typ nr 153094 på topplistan på mest lästa bloggarna på bloggportalen.se, omg omg omg asså! Okej, nån kanske går om mig snart, men just nu ska jag bara rida på vågen och njuta av känslan! :D

Som ni kanske märker håller jag på att fixa om lite med designen, har bla lagt in ett nytt typsnitt (love it) :D

Anyway, idag har varit en långer dag! Jag var i skolan som vanligt, sedan var vi på naturhistoriska på biologin, för att studera människans utveckling...Efter det så skulle jag rida!

Jag skulle nämligen rida igen på mitt stall (för er icke hästfrälsta; rida igen = ta igen en missad lektion på annan tid) så jag var lite nervös, jag menar man vill ju inte hamna med några knäppisar i gruppen, samtidigt som man vill ha en bra häst så att man kan stajla lite. Så kom jag till stallet. Vid inskrivningen (där man blir tilldelad hästar) var jag uppenbarligen själv. Ja, förutom några mindre barn förstås.
"Ska knattegruppen rida samtidigt?" Undrade jag stilla. men allt eftersom tiden förflöt gick sanningen upp för mig: Jag skulle rida med i knattegruppen! Okej dom kanske inte var så små men medelhöjden på kidsen var knappast högre än 1.50 cm! Dessutom, som grädde på moset fick jag en för liten och piggelin häst...

Jag kan sammanfatta lektionen med ett ord: DÅLIGT. Jag hann be minst tre gånger över att jag inte skulle dö. Tack och lov hörde någon där uppe mig.

Sedan när jag skulle hem hittade jag inte min kära ipod:o Först misstänkte jag att knattekidsen tagit den, säkert för att lämna in till en pantbank för att få pengar till mer snask. Men sen hittade jag den i min ficka. Jag höll på att missa bussen också, men sprang som en vilding så jag hann, hehe. Blev lite uppmuntrad iaf av att min ipod spelade tre Queen-låtar i rad! <3

Now I'm really tired... men jag har så jäkla många läxor alltså! Det är en ström på läxor som aldrig tar slut (fan va bra liknelse där, haha). Såå, back to work! Kram<3

Åh vad jag hatar det! Hade hicka nyss. Det känns som om hela mitt innanmäte hoppar upp och ner varje gång jag hickar, och så typ bonkar det till i halsen så att jag får världens onda i halsen och åååh... ja...min smarta lillasyster kom med några knep:
Hon: kolla upp i taket! Rakt upp i taket alltså!
Jag: Jaha...
Hon: Fniss
Jag: *HICK* AJJ
Hon: HAHA

Hicken boxade min hals jättehårt :/ Oj apropå hicken! Det får mig att tänka på en lärare som hette Hickmet! Eller Hikmet? Hm..oavsett så låter det typ lika. Eller, ja, ganska likt. Hm.