Igår på jobbet var det tidigt morgonmöte, där chefen berättade om hur viktigt det var för den som gick sist från kontoret att rapportera hur många lådor som saknades (eller om det gjorde det) till honom, och så tittade han på mig; jag tolkade det som en menande blick att jag thihiade fram ett litet Madeleine-fniss. Då kläckte han ur sig något i stil med: "Aa Josefine tillexempel som ofta kommer in sist..." (nu glömde jag helt vad han sa men poängen var just den där delen av kommentaren). Där och då tyckte jag att det var rätt kul, jag vet om att jag ofta kommer in sist utan att riktigt fatta hur det kommer sig, och jag både skrattar och skämtar gärna om det.
Men den där jävla kommentaren förföljde mig i huvudet hela förmiddagen sen! Och ju mer jag tänkte på den desto surare blev jag. Så kan man väl inte peka ut någon egentligen? Nu var det ju ingen tillsägelse så men ändå! Han kanske upplevde mig som en person med humor och självdistans? Att man kan säga vad som helst inför om och till mig?
Jag kammade upp min post snabbt som fan, behövde ingen hjälp av coacherna vilket jag normalt sett brukar få oavsett om jag vill eller inte. Kom iväg bland de första av alla, var lite seg på rundan visserligen men kom sen tillbaka vid tre INNAN FLERA COACHER TILLOCHMED.
Haha ni skulle sett minen på mig när jag satt och rapporterade vid datorn!! Jag kunde inte sluta le belåtet för mig själv, medan jag då och då kastade lite blickar till chefens kontor för att se om han sett hur sent jag kommit in?!!?
Chefen kom till kopiatorn som står vid datorerna och passade på "Känns det konstigt att komma tillbaka när det är folk här?". Jag kvävde frågan "är jag sist nu? va? va vava??" och hehe:ade lite, men sen framförde jag i saklig ton att jag faktiskt brukar komma in vid fyra-fem-tiden nuförtiden. Tyckte det var dags att han uppdaterade sig lite. Hoppas han fattade vinken!
Det var inte förrän efteråt, när jag stämplat ut fem i halv fyra som hela min nöjdhet försvann i ett poff när jag stod i ett grådaskigt ljus på karlaplan. Jaha. Nu var klockan halv fyra, jag hade bara fått jobba 7 ½ timma. Var det värt det att få bevisa för chefen att jag inte var så långsam som han trodde? Den där rastlösheten som jag hade när jag inte hade några jobb att gå till alls började göra sig påmind och smått irriterad smsade jag profficetobbe som inte hade några jävla pass idag. Fan!
Så jag släntrade bort till östermalmstorg för att inte komma hem i en alltför okristligt tidig tid, hämtade bilen hos puffarna, puffade, somnade i bilen (när den stod på parkeringen hemma, lugn nu) och vaknade typ en timma efter att jag kommit hem. Gick raka vägen från bilen till sängen, fyfan vad trött jag var.
Idag orkade jag inte lärarvicka och orkade inte hålla på och pussla med något eftermiddagspostpass. Eftersom jag måste åka från Åkeshov till Lidingö och tillbaka i värsta rusningstiden blir det egentligen mer bilkörning än jobb och då känner jag att jag inte orkar. Inte idag i alla fall. Men jag ska försöka jobba bort den här lätta ångesten jag drabbas av när jag inte har något jobb för händerna för tillfället. Nu passar det sig att längta till förra veckan då jag jobbade fem dagar i sträck!!
