Idag har jag klämt på min arm i tid och otid för att jag har träningsvärk i den, men mest för att flasha mina nya muskler (!). I alla fall.

Just nu håller jag på att göra revansch på den otroligt goda linssoppan som vi har recept på hemma. Men det är ett stort problem; man måste skära två gullökar till. Det är typ det värsta och äckligaste som finns. För hur många knep jag än följer (till exempel att ha löken innan under rinnande vatten och skära från nord till sydpol) så slutar det ändå med att jag står där med rinnande och irriterade ögon samtidigt som jag skär mig i fingret för att jag inte ser bättre.

När man skär lök börjar man alltså med att helst ha på sig ett cyklop (tips från serien Eva och Adam). Nu hade jag inget cyklop hemma så jag fick klara mig bäst jag kunde. Så jag stod med löken ett bra tag under rinnande vatten medan jag hoppades på det bästa. Därefter skar jag så fort jag kunde från nord till sydpol. Inget hände. Det är nu, när löken tydligen ska finhackas som man dumt nog tror att faran är över; att man överlistat löken. Men nej! För när man väl börjar hacka lökhalvorna kommer den där stinkande lukten pysandes uppåt och letar sig in i ögonen likt en mygga (att jag använde myggor som metafor är för att dom tar sig in vart fan som helst). Det hjälper inte hur man än kniper ihop ögonen, löken är kvar och ögonen sitter en aning längre in i skallen. Därför är nu risken att bli skuren i fingrarna eller fult skurna lökskivor väldigt stor. Då får man alltså så fort man kan langa ner löken i stekpannan eller grytan eller vart den ska vara för att därefter gå till andra änden av huset och pusta ut.

När man ska steka löken kommer lökessensen uppstigande ännu mer än förut, och därför kan man bäst steka löken blundandes. Det gör jag i alla fall. Nu ska jag fortsätta, hoppas soppan blir god.