Idag när jag skulle till engelskan var jag i perfekt tid till bussen. Jag fick till och med VÄNTA i sju minuter!! Så kommer äntligen bussen som ska föra mig till skolan så jag kommer dit precis i tid, till min lärares glädje. Bussen kommer, bussen gasar, och jag kan skymta att det är fullt med folk i den medan den kör förbi mig. medan den kör förbi mig. Busschauffören, en ful, tant med sönderfärgat hår ler brett åt mitt håll när hon åker förbi. Jaha.

Och när jag kommit (bara fem minuter sen, men jag var tvungen att komma 15 min sent eftersom det var redovisningar och man måste vänta utanför till den pågående redovisningen är klar) och engelskalektionen var klar ville jag veta mitt betyg för min redovisning om area 51.
"Jahaa" mumlade hon medan hon log sitt överlägsna leende samtidigt som hon bläddrade genom sin pärm. Hon gjorde en paus, läste igenom med låtsad koncentration med en liten rynka i pannan, som sedan slätades ut när hon log sitt finurliga leende igen.
"Jaa, det var ju en väldgit bra presentation grammatiskt sett...." Här kände jag mig hoppfull. Jag hade faktiskt kämpat mycket mer med den än vad många andra i min klass gjort.
"meen" tillade hon med ett dåligt försök att dölja sitt leende "så hade du ingen bra kontakt med publiken. Man kan inte göra det så lätt för sig med att bara stå och säga sitt, man måste ha en närvaro också och kunna få med sig åhörarna!"

Här blev jag så paff att jag blev mållös. Ursäkta?! För det första var det VERKLIGEN inte så att jag stod helt stilla och redovisade, även om jag inte hoppade runt framför tavlan och vaggade av och an som en ängslig struts, som hon visade. Jag hade gjort jättebra presentation och inte alls bara läst upp den utan jag hade tagit med det intressanta och hade börjat med en jättebra inledning (inte typ "Im going to talk about..."). Jaha??

Men allt det där sa jag förstås inte. För det kunde jag inte formulera förrän minutrarna efter jag lämnat klassrummet. Jag blev så förvånad att hon stod där och sa att jag inte hade nån närvaro. Ofta!!