Solen skiner över den blanka isen som för tillfället har ett vitt täcke av snö vilandes över sig. Snökristallerna reflekterar solens strålar och blir tillsammans ett gnistrande vitt hav som förgyller synen tillsammans med den klarblåa himlen och den krispigt kyliga luften. På isen syns skridskoåkare, som lugnt och metodiskt skrinnar över sjön medan andra promenerar eller går ut med hunden eller sin barnvagn. Nästan ingenting kan förstöra denna idylliska vinterdag. Men plötsligt syns en liten figur mitt på isen, som rör sig ganska våldsamt, mest stilla på platsen. Om man kisar lite kan man se hennes högröda ansikte och ilskna försök till att röra sig framåt. ch om man lyssnar endast lite noggrannare hör man hennes vrål där hon vräker ur sig allsköns svordomar. Någon åker några meter framför henne men stannar till då och då - hennes tappre fader som gång på gång milt försöker övertala henne om att hon visst kan åka långfärdsskridskor.

Efter att vi åkt en halvmil på Edsviken tar pappa och jag äntligen en paus på en liten klippavsats vid strandkanten (isen var säker där) och har apelsinpaus. Med ilskan bultande sätter jag mig ner och tar ett djupt andetag medan jag försöker att lägga den senaste halvtimmens nederlag bakom mig. I vanliga fall hatar jag verkligen att äta apelsin (lukten!) eller mandarin också för den delen, eller att över huvudtaget äta ute men den här gången sväljer jag stoltheten och pressar i mig den orangegula frukten. Som äts bäst kall enligt pappa. I alla fall känner jag att apelsinen ger mig en lugnande känsla och liksom gör mig avslappnad och tålmodig. Jag kan klara att åka skridskor. Det får bara ta lite längre tid. Så jag tar mig snart ut på isen igen och kör med lugna tag i långsam takt. Det går fortfarande dåligt, men jag bestämmer mig för att inte låta mig påverkas utan att bara fortsätta. Så kommer pappa uppkörandes brevid mig.
"Jag fryser lite så jag kör över sjön och tillbaka och möter upp dig om det är okej?"
Apelsinens meditativt lugnande kraft rinner av mig som smör i Sahara. Jaså så min takt passar sig tydligen inte?! Jag blir genast väldigt sur och börjar köra på ordentligt varpå jag snart faller som en fura, alltmedan ilskan stegrar sig mer och mer. "FAAN" vrålar jag så en gubbe framför mig hoppar till av förskräckelse. Snart har mitt svordomsförråd börjat sina och jag återanvänder gamla svordomar för att få svära av mig lite medan jag känner mig ganska uppgiven och väldigt elak. Här är jag sur på pappa som tagit ut mig på fin skridskotur i fina vädret! Otacksam unge är vad jag är. Jag blir så arg på min otacksamhet att jag svär lite åt mig själv. När pappa och jag åker på väg tillbaka till vår ankomstbrygga håller jag på att hota min ben om de inte börjar åka lite bättre skridskor snart.
"Åh det här går åt helvete!!" Skriker jag medan en tant tittar förvånat på mig, varpå jag blänger tillbaka, och hon skyndar sig därmed vidare.

Tillslut ber jag pappa snöra om mina skridskor, för att en gång för alla lösa problemet med min åkning. Han gör det och när jag börjar köra igång tycker jag mig höra hallelujahkören någonstans i bakgrunden för fy sjutton så bra det går! Mina skär är långa och jättebra och allt känns frid och fröjd!

Solen går ner bakom träden, som en klotrund orange apelsin. Skridskoåkarna börjar dra sig tillbaka från dagens åkning, fotgängarna tar sig hemåt och barnvagnarna vaggas till sömns. Och någonstans bortom sjön går en flicka som lärt sig vikten om att snöra sina långfärdsskridskor.