Pappa och jag åkte till affären nyss för att köpa mjölk. Jag körde. Plötsligt började jag förhöra pappa om han skulle komma på julshowen jag arbetat med i typ ett år nu. "nääee eller då ska jag åka skriller hade jag tänkt".
Jag blev så arg att jag höll på att köra av vägen. Ofta han prioriterar skridskor framför mig?? Ofta han inte vill gå på den grej jag arbetat med hur länge som helst, natt och dag för att göra något han tycker är kul?

Därför pratade inte jag med honom under hela tiden i affären utan gick där med oknutna skor och såg purken ut.

Det är när man är tyst, och får tid att tänka som det är lättare att samla tankarna. För plötsligt började jag motsätta mig själv. Vad är det som säger att pappa måste sitta på en läktare i ett kallt ridhus och se fula barn fjanta runt i tre timmar, om han inte tycker det är kul? Och någonstans tänka; "jaha, detta gjorde Josefine. Så bra." Varför ska inte han få åka skridskor om han vill?

Jag började tycka synd om honom, såsom jag alltid gör när jag övertalar någon att göra som jag vill. Det är därför jag alltid får beslutsångest. Jag vill inte att han ska få dåligt samvete för den lilla sakens skull, vilket gör att jag får dåligt samvete. Egocentriskt in the end. Så jag förklarade att om han inte vill gå behöver han förstås inte. Och som plåster på såren pratade jag med honom om resan till Skåne han ska göra i jobbet imorrn, och låtsades låta intresserad. Det lättade upp.