bloggenjosse

phu nu har jag sprungit! Först hade jag ingen lust att springa alls. Sedan tänkte jag, ameh man måste ha kontinuerlitet(gah kan inte ens uttala ordet) i träningen, så jag kan ju gå en promenad i alla fall. Sedan när jag satte på mig kläder tänkte jag; nej men det är lika bra att jag springer en kort runda. Den bästa träningen är den som blir av liksom! Så jag sprang. Och medan jag sprang tänkte jag, nej men, det är lika bra att jag springer sätraäng rundan (den lite längre, 6.6km). Och när jag var vid Sätra Äng tänkte jag, nejmen, det är lika bra att jag springer ett par varv runt Edsviken (ca 2 mil). Fast det gjorde jag inte. Jag sprang hem i stället. 6.6 km på 45 min, lite snabbare än förra gången men med lägre puls. Var är logiken?

men jag undrar vart alla endorfiner tagit vägen? Alla snackar om att man känner sig så uppfriskad när man kommer hem. Jag känner snarare tvärtom. När jag är ute och springer känns det jätteskönt och fresh och så men när jag kommer hem mår jag lite illa, typ som när man suttit framför datan/tvn en hel dag och degat och käkat godis och annat snask. Nu känns det som om jag borde ut och röra på mig liksom. Även fast jag är rödare än rödluvan i fejan efter min joggingtur.

Jaja nu ska jag duscha och äta och pluggaaaa. Helst sova men måste göra det där. Iaf duscha och plugga. Jaja äta också.