bloggenjosse

Jag har tre lager tjocktröjor på mig, pappas handskar, mössa, halsduk och två par byxor. En kall frisk vind möter mig när jag går ut genom dörren, tar ett par steg och börjar jogga iväg med fjädrande, spänstiga kliv. Stannar till. Fan, jag glömde låsa.

Jag har tre lager tjocktröjor på mig, pappas handskar, mössa, halsduk och två par byxor. En kall frisk vind blåser fortfarande på mig då jag låst dörren, tar ett par steg och börjar jogga iväg med fjädrande, spänstiga kliv. Vid korsningen möter jag Lovisa (som för omväxlingsskull är senare än mig) och vi påbörjar mitt första joggingpass i det vita snölandskapet.
Okej, säger jag, vi måste ta det lugnt för det här är första gången jag springer på länge och man måste ta det lugnt i början har jag läst.
Men Lovisa säger att vi bara ska springa runt Ekebysjön. Det är ju kort, typ 6 kilometer. Det kunde jag springa hela rutten förut när jag var i mitt esse. Vi springer i snacktempo och tar igen lite, och det går bra till vi kommer fram till Ekebysjön. Då börjar Lovisa springa bortåt, inte in runt Ekebysjön utan mer åt Djursholm. Jag springer efter. Vi kommer väl antagligen runt förr eller senare.

Nu börjar terrängen bli mer kuperad och en massa bilar kör förbi och skrattar antagligen åt min mycket bylsiga, osexiga outfit. Äh bara man springer är man stencool hur man än gör så det kan ju inte spela någon roll vad man har på sig. Fast stumpbyxorna innanför mjukisbyxorna har börjat hasa ner. Jag såg redan hemma att dom var jättekorta, men dom var så tjocka och bra att jag var tvungen att ta dom. Halsduken har rullat upp sig och fladdrar som en fana bakom mig. Och nu har skosnöret gått upp. Var hundrade meter måste jag stanna och fixa något med mina kläder. Sablar också.
"Kom igen nu Josse vi är snart på halva" peppar Lovisa och joggar engagerat på stället medan jag fixar halsduken för tredje gången. Jösses. skulle inte vi bara runt Ekebysjön? Vi måste vara någonstans i djupaste Djursholm, och jag är redan dödstrött. Skulle vi inte ta det lugnt?

Jag tar av vantarna som är jättevarma och låter dom hänga i band runt handlederna, så dom slår mig lite varstans medan jag springer. Nu börjar jag känna att jag kommer in i gnällstadiet. Och farten mattas av mer och mer...
"Kom igen nu!" hojtar Lovisa långt framme och jag tar mig samman och börjar springa på. Även fast det inte är så snabbt ändå. Nu börjar jag känna igen mig. Det är ju jättelångt kvar.
"Hallååå Lovisa det är jättelångt kvaar" gnäller jag.
"Nej vi har gjort mer än halva det är asbra!" tjoar Lovisa hurtigt där framme.
Vi springer förbi Dagy. Jag fäller diverse osmarta tjockiskommentarer som "är det inte så att hjärtat sprängs om man tar i för mycket?" och "det är nog bäst med korta pass så man orkar". Damn min kondis är ju på minus 57! Hur gick det här till! I den låånga backen vid Danderyds kyrka pallar jag inte. Jag måste sätta mig igen. Senast var ju vid busshållsplatsen vid Ekebyskolan, och energin därifrån är förbrukad för längesen. Dessutom är Lovisa sträng och tillåter mig inte sitta längre än tio sekunder. Jag sätter mig på den snöiga muren. Det är kallt. Jag hoppar upp och börjar vagga upp för backen. 14 år flyger av mig hur lätt som helst och jag ser ut som en förvuxen fyraåring med vantarna dinglandes från handlederna, en mössa som åkt ner för ögonen, håret står som en kaskad runt huvudet och kinderna är knallröda. Och mina strumpbyxor är nu nere vid låren, fast det syns ju inte. Det bara känns. Dessutom svettas jag på ställen jag inte trodde var möjliga. Typ insidan av ögonlocken. Fast man kan väl inte svettas där. Isåfall är det bara fartvinden som får ögonen att tåras. Om det nu går att få fartvind när man springer i en halv kilometer i timmen.

Lovisa står långt framme och hoppar upp och ner som en duracellkanin medan hon väntar på mig, medan hon försäkrar att nu är det bara femhundrameter kvar! Hon måste skoja, det måste vara minst tre kilometer kvar! Och dessutom är det hela tre uppförsbackar kvar.

Tre uppförsbackar senare pustar jag och stånkar. Lovisa försöker tagga mig med att berätta allt positivt som händer med kroppen när man joggar, hur bra det känns efteråt och hur kroppen blir bra och allt går mycket lättare!
"Och tänk när vi sprang här i början, vi hade ju inte kommit nånvart då! Nu är vi nästan hemma!"
"Tänk att vi inte visste vad som väntade" muttrar jag.
"Vad sa du?" hojtar Lovisa framför mig.
"Inget inget" säger jag och stånkar vidare.

När det bara är nerförsbacke kvar vrålar Lovisa "först till korset!" och sätter fart. Hon blir mindre och mindre och snart bara en prick i fjärran. Jag försöker länga på stegen, försöker att ta ut lite till som eventuellt finns i min joggingreservoar. Det är tomt. Man kan faktiskt halka om man springer för snabbt i nerförsbackar.
"Det är bra Josse, vi är nästan framme" hör jag Lovisa på avstånd. Så är det femtio meter kvar. Jag ökar takten, tar i allt för vad tyget håller och så fort handskarna på handleden mäktar hålla kvar. Häpp häpp! En skåpbil åker upp precis framför vägen jag ska springa över för att nå målet.
"Ur vägen!!" hojtar jag och fäktar med armarna för att sjasa bort den. Och jag är framme. Framme! Med korta steg snubblar jag hem, till en varm dusch och till vila. Och jag känner en skön "efterträning"känsla infinna sig, och hur jag redan vill göra om det.