bloggenjosse

Hahah hahaha hahah. Det här är ju underbart. Den här novellen skrev jag med min kusin Sarah våren 2008 när vi var hos farmor. Enjoy:

                        Du. Jag. Och Mor din.

Så var vi nu igen på det skröpliga bordet. Ingen hade kunnat ana att vi åter igen skulle träffas mellan filen och ostens syrliga stank. Det var när jag såg ärret på din kind som jag kippade efter andan. Nej. Det kunde väl ändå inte vara sant.
- Du har vart i bråk, viskade jag fram. Jag kände hur tårarna ilsket ville tränga fram ur min ögonvrå och avslöja mina inre tankar. Tankar som jag inte ville avslöja för dig. Inte än.

Min magkänsla hade varit fel, jag trodde nämligen att du skulle bättra dig efter påsk. Då åt vi ägg tillsammans och delade samma sked. Du knackade skalet med våld och med mina spretiga fingrar lirkade jag av skalet och lade det på den blommiga assietten. Din mor hatade den. Jag älskade den.

Vi kom aldrig riktigt överens, hon och jag. Frågan är vem av oss som hyste mest hat mot varandra. Var det fläcken som var så felplacerad på hennes haka som gjorde mig irriterad och fick mig att tappa besinningen? Var det hennes ständiga rosa sjalar som med strypande tag var lindade runt hennes skrynkliga hals?
- Jag kan förklara allt!
Fredrik drog mig i armen förgäves. Jag vände min blick och när jag åter såg på honom gav jag honom en kraftig örfil. Visste mycket väl vem han varit i bråk med.

- Min älskling, jag vet att du gillar att spela fia. Men när du slår vad om karameller kan det gå utför.
Du log, men ögonen besvarade inte leendet på läpparna.
- För faan du kan väl åtminstone svara som vanligt folk?
Du tog upp synålen.
- Vart var jag någonstans...sa du långsamt medan du trädde tillbaka den falnade tråden som slingrade sig längs din arm. Jag svarade inte.

- Mor, vrålade du ut i intet. Mor, när du inte är här behöver jag dig som mest, mor vart är du. Kom och befria mig från mitt samvetes plåga som bränner mig likt solen på en blå himmel!
- Dags att fara, sa jag med en blick som tydde på tvivel och förakt. Vi måste diskutera ditt fiaberoende, du och jag.
Du bleknade. Jag log inombords. Jag vet ju hur mycket du tycker om fia med knuff. Men på den här punkten var jag hård. Skulle karamellförsvinnandet få ett slut var det nu, nu eller aldrig. Som förra året när vi var på älgjakt. Jag fick massor med blåbär, men sköt ingen älg. Och lika glad var jag. Men med dig är det annorlunda. Du är som en ängel som behöver plåster, osäker och förvirrad.

- Mitt plåster, viskade jag sorgset ut i mörkret. Lågan var utbrunnen, askan förkolnad. Kvar fanns jag. Med blåbär.