bedrövligt, eller varför inte uselt. Så skulle man kunna beskriva min arbetsintervju idag på Espresso House. Jag matchade inte typ alla fel som man inte får göra på intervjuer.

Ja jag kom sent.

Men det var bara för att jag stod och posade framför spegeln att klockan PLÖTSLIGT var halv fyra och jag var tvungen att skynda iväg. Hade kollat upp typ vart kungsgatan 73 låg, och vadå kungsgatan är ju mitt i stan så den hittar man till. Därför hoppade jag av på Östermalmstorg. Fel av mig! Där börjar nr 2 på Kungsgatan. Med 14 minuter tillgodo knatade jag gatan upp, kryssade förbi pensionärer och sengångare innan jag kom till hötorget. Där var det typ nr 40. Snablar! Svor jag för mig själv och pinnade vidare. Det värsta var att 73 är ju ojämnt nummer, och den ojämna sidan låg flera nummer efter den jämna. Så när jag kom fram till Kungsbron slutade Kungsgatan med Kungsgatan 74 på ena sidan och SEXTIOFEM på andra.

Klockan var fem över fyra, och jag panikringde mamma. Som råkade befinna sig vid Centralen och plockade upp mig. Jag dubbelkollar kalendern. Naturligtvis ska jag vara på 37 och inte 73. Vad är det med mig och siffror??

Sju trappor senare står jag utanför huvudkontoret, och jag presenterar mig flåsande för receptionisten. Därefter stövlar jag in i konferensrummet där alla sökande plus intervjuaren sitter (det var en gruppintervju).
"Här är jag!"halvt vrålar jag, innan jag kommer på att alla kanske inte känner igen mig. "Josefine alltså!"

Senare får jag sitta och återfå normal andning medan man i tur och ordning ska gå igenom olika frågor och alltså bli intervjuad. Tyvärr kunde jag inte sitta och skratta lite nervöst åt de andras taffliga skämt utan var tvungen att kolla snett på personen. Det var en kille (man då) där som var trettiotvå (32! och söker som barista!! med fem kids på halsen! Är inte barista typ extrajobb för slöa studenter som mig?) och han passade på att spela på sin "naturliga" mans-charm. Stack in något skämt mellan de andras intervjuer, artikulerade så man inte skulle missa det och när de andra gällt skrattade lutade han sig bakåt i stolen, sträckte lite på sig och för ett ögonblick trodde jag han skulle börja nypa sig i bröstvårtorna.

Jag gick i huvudet igenom vad min jobberfarenhet egentligen bestod av. Det misslyckade provjobbet på panini avstod jag från att nämna. Därför tryckte jag på min erfarenhet att mocka bajs, jag menar jobba i stall. "Ja, jag tar ju hand om barn, ger massa service och så!" Sen fick jag inga följdfrågor eller något, bara envis tystnad mellan frågorna när jag markerat att jag var klar med ett falskt "mm! Så var det med det!"

Så, jag tror inte att jag får jobbet. Eller ja vi får väl se. Dom kanske behöver någon med hästbajserfarenhet.

Förresten var Freddie euforisk över sin spindelbild. Hade inte hjärta att slänga tidningen. Tack som fan KP.