Okej jag har glömt hälften jag tänkte säga, och all ilska har försvunnit lite så det blir ett rätt halvtamt inlägg från vad som var rätt bra men jaja,

Idag har jag haft en riktigt jobbig dag. Med jobbig menar jag: jag vaknade sjuk (vilket jag vart hela helgen), hade en uppsats att skriva ihop på två timmar innan jag skulle till skolan som varade i tre timmar och bestod av gruppdiskussioner och klassdiskussioner. Uppsatsen blev asdålig, jag fattade ingenting, jag kom försent till skolan, tappade ett tuggummi på tunnelbanan, gjorde inget vettigt på lektionen, fick tillbaka min gamla uppsats som jag måste komplettera så nu har jag TRE uppsatser till nästa vecka (vårterminen i trean??) som jag absolut inte pallar jobba med nu eftersom jag har hur många bilder som helst jag måste fixa klart helst den här veckan. Min mobil ringde jättehögt mitt under lektionen och eftersom jag inte hittade den i väskan hann halva första versen av Killer Queen spelas mitt under pågående diskussion. Det var mamma som ringde och hon ville antagligen att jag skulle hämta Freddie (åh jobbigt! när jag är så sjuk och helt svag i hela kroppen), sen kom jag hem och hann knappt pusta innan jag flängde iväg till kören som visserligen var jätterolig men jag fick världens sämsta självförtroende angående min röst av någon anledning så jag vet inte om jag vågar söka till auditionen dom ska ha till en solistgrupp. Egentligen vågar jag inte söka för jag är säkert inte tillräckligt bra, men jag kommer gå runt och älta det där hur länge som helst om jag INTE försöker. Fast jag skulle aldrig klara att ta ett nej. Jag kommer vilja ha stående ovationer bara för grejen att jag står framför några helt främmande människor och sjunger. Jag kan knappt sjunga inför de jag känner.

Gah. Men varför klagar jag så sinnessjukt mycket? Jag ska vara jävligt glad att jag ens har ett par ben att gå med till kör, skola etc. Jag ska vara jävligt glad att jag ens FÅR gå i kör, skola osv. Att jag bor i ett välfärdsland och har det tryggt ställt, en rik familj, en familj som är hel och tycker om mig (lite iaf) och att jag kan göra mina egna livsval. Jag bor inte i en hydda i Etiopien och svälter. Jag bor inte i Zambia och blir tvångsstympad eller i Afghanistan och blir bortgift till en fet sextioårig gubbe jag inte känner (skulle vart jobbigt även om jag kände honom). Jag sitter inte i rännstenen på en estnisk gata och tigger pengar. Jag har inga dödliga sjukdomar, de flesta jag känner mår bra och är inom påhälsningsavstånd, jag är lyckligt lottad.

Samtidigt är det så lätt att glömma. Det är så lätt att glömma vilka verkligheter det finns. För det här, mitt liv, är min verklighet. Det är världens undergång för mig att tappa bort min mobil, att komma försent till något eller att inte ha pengar till ett nytt kameraobjektiv eller en ny väska. Och flera som lever i samma verklighet som mig kanske förfasas, "åhneej har du tappat bort mobilen? Shit, fan vad jobbigt!"

Det sorgliga men sanna är att människor är egoistiska i sitt tankesätt, det är svårt att visa uppskattning och medlidande till andra. Det är svårt att dela med sig och glädjas med andra. Det är svårt att tänka bortom sin egen verklighet. Det är inte ett sätt att avfärda mitt (och andras) smått egoistiska, slitochsläng-vardag, utan det är så det är. Vi har anpassat oss till den här delen av samhället.

Så det är därför som jag, utan att tänka mig för, klagar över i-landsproblem utan att tänka på vilka andra verkligheter som finns över hela världen, som är mycket mycket värre över mina. Men nog kan det vara bra att ha det tankesättet i bakhuvudet.

Undrar om jag får lämna in den här som uppsats istället för Sociologiska teorier 2: stämplings-och konfliktperspektivet samt folkrättsbrott?