Så, nu är er meste glädjespridare och solstråle tillbaka på banan efter en helg på landet för att återgå till sin civiliserade tillvaro. Vetefan vad det kan vara men under den här helgen och veckan har jag varit så jävla grinig, bitter och sur att det finns inte. Kombination piller/lingonvecka? Kan jag skylla på det? Eller kan det vara så att jag faktiskt är såhär jävlig även årets restrerande 358 dagar?

Jag åkte buss som sagt, hem från farmor. Tur att jag satt med Freddie. Få saker får mina ögonbryn att rynka ihop sig i ett irriterat u som när en fritt främmande person får för sig att sitta på platsen bredvid mig. Jag vet inte riktigt vad det kan bero på, och ärligt talat orkar jag inte rättfärdiga mig över mitt beteende, utan jag blir sur helt enkelt. Personen ifråga är oftast någon plussize gubbe som får för sig att äta currymacka och droppa på min jacka alternativt snörvlar hela resan och harklar sig i olika tonarter. Nu hade jag varken jacka att droppa curry på, eller ens en plats för någon gubbe att sätta sig så det var ju frid och fröjd. Jag borde helt enkelt känna mig lite mer lugnad.

Och lugnad förresten, varför har inte min lantliga vistelse fått fram mitt fridfulla fröjdiga jag? Som vill binda utav olvon en lummig krans eller studsa på grusvägar fram för att öppna grindar åt hästekipage? Varför har jag inte blivit snäll och trevlig? Jag har mest suttit på min röv och läst hos farmor, förstås försökt att prata med både farmor och farfar och det har varit trevligt. Sen har jag gått förbi en spegel och sett mig själv. Gravidmagen försvann under lördagen. Min mage var seriöst en HÅRD uppblåst ballong som värkte och gjorde mig illamående  att jag helst ville sitta med uppknäppta byxor. Efter att den försvunnit var den tillbaka till sitt vanliga plufsiga jag, och nu var det mest mitt ansikte som var uppsvullet. Ont i halsen och eländig. Fyfan. För att göra mig själv lycklig gick jag promenader i byn och tänkte elaka men ack så egoboostande tankar om lokalbefolkningen, den väldigt lilla och enfaldiga vars enda outfit verkar bestå av nätbrynja och smutsiga mjukisbyxor, med attributen sönderfärgat hår och cigg i mungipan...förlåt nu gör jag det igen.

Tillbaka på bussen. Den brukar ta tre timmar. Idag tog eländet fyra timmar. Jag satt och störde mig på allt. Den blå himlen till exempel som kikade fram bakom mörka moln. Jag älskar regnmoln. Det är något visst med det. Tänk er att man står på en åker. Det är alltså öppet fält framför en med skog långt borta i slutet av fältet. Bakom dig kanske det är en sista ljusglimt av något vitt töntigt moln, men annars känns det som att klockan vridits fram ett par timmar. Himlen är mörk, allt omkring har antagit en dov, lite gråaktig ton och framför dig hänger tunga intensivt stålgrå moln som nästan övergår i svart, så mörkt är det. Luften är laddad, ljummen visserligen men den varma sköna sommarkänslan man borde få störs av de vindar som börjat blåsa och röra om lövhögar, papperspåsar och diverse vindflöjlar (gärna någon knarrig gunga också, fast bakom dig annars förstör den vyn). Allt detta skapar oro, kaos och oreda. Du vet att det inte är lång tid kvar tills molnet hunnit ifatt dig, tills regnet strilar över dig och då, i den dånande åskan och smattret av regnet, kan ingen höra dig skrika.

Well, åter till bussen! Mer saker jag stör mig och störde mig på under bussresan. Dessa barn! Nu fanns den enda irriterande (med rätt att irritera) ungen bredvid mig, så jag störde mig lite på henne och desto mer på alla andra. Framför oss skumpade en Härjedalingen-buss. Fylld med äckliga fjorton-femton-sexton-saker. De satt i alla fall längst bak så jag som satt längst fram i bussen hade uppsikt över dem. Under ett rödljus vände sig några backslickade saker om. De hånflinade lite, drog något dåligt skämt och hela ganget garvade. Det var typ fyra-fem killar och en tjej. Säkert överlycklig över att hon satt där, med sina "killkompisar". Man såg förtjusningen i hennes ögon, lyckan över att sitta där med sina jävligt coola och så hiimla roliga killkompisar!! Busseländet svängde av inne i Uppsala C, säkert för att lämna av ungarna i Fyrisåbadet eller så.

Sen var det kö. Den slingrade sig fram i kurvor och på raksträcka så alla med utsikt gott och väl såg att den här kön sträckte sig minsann minst fem kilometer fram. "å vad fin kö" sa Freddie hänfört och syftade på alla röda baklyktorna på bilarna som glittrade och hade sig. "Mm jävligt sexig" höll jag på att säga, men lyckades hejda mig i tid. Jag satt istället och tänkte sarkastiska bittra tankar för mig själv.

Är inte det helt otroligt hörni? Hur man som tjugoåring redan kan vara så satans bitter? Hur kommer det sig? Jag har ingen blomsterkrans i mig. Jag har en jävla granitsten som hjärta och ett inre som är svart av hat. Ni anar inte hur mycket hat jag bär inom mig! Nu byter vi ämne! 

Det var ändå när jag lyssnade på musik och kom fram till en bra låt som jag kände att jag är rätt bra ändå. Att jag kände att jag tycker om mig själv väldigt mycket när allt kommer omkring, och även om jag kan vara nedlåtande mot andra (aldrig utåt, eller jag säger bara nedlåtande saker om folk till folk jag känner väl) så beror det till 99% på svartsjuka/avundsjuka och dåligt självförtroende eller självkänsla hos mig själv. Det är ändå mig själv jag pratar om i 99% av fallen, på ett djupare perspektiv. Därför är det så härligt när jag får såna där stunder att "fan jag är fan bra ibland". Allt känns lättare, jag kan sluta klanka ner på andra och istället kämpa för att den där stunden av självförtroende-som-inte-kommer-från-att-jag-varit-elak-mot-nån-eller-tänkt-elakt-om-nån-annan-utan-bara-en-ren-lyckostund ska stanna kvar, lite längre än tjugo sekunder. För det är under de stunderna som jag helt slutar vara jävligt bitter. Och det är rätt skönt.