gah har skottat hela uppfarten nu, mina fingrar darrar som in i helvete och underarmarna är helt uppumpade! Jag var tvungen att hacka bort den hårda snön med mindre spade, den stora skyffeln får ju bara bort det övre lagret (skottexperten talar). Höll på i 40 minuter, sen var jag helt slut och då gick jag in och ringde tele2.

Alltså, mina fakturor varje månad är på ungefär 300 spänn i samtal, EXKLUSIVE fasta kostnaderna (avbet på telefonen osv..) Åt helvete alltså! Så jag stålsatte mig, samlade lite ilska (räckte med att ta fram senaste fakturan) och ringde. Tjejen i telefonen var snäll. Så min ilska rann av på två sekunder och omvandlades till uppgivelse. Hon blev min psykolog. "Alltså det bästa för dig vore att teckna 3000 gratis sms så dina smskostnader till andra operatörer försvinner.." och "om man åker utomlands så är det bra om du köper kontantkort i landet du är i, det är billigast så.."

Att mitt jag inte kan ringa/smsa beror på att mitt saldotak är nått (taket är på hisnande FEMHUNDRA spänn. Jag vill inte ha min nya faktura..!). Så jag ska bara vänta på att mina händer slutar skaka och huvudet klarnat lite och eventuellt prata med mamma så jag kan bestämma om jag tecknar 3000 gratis sms för det låter ju bra (69kr/mån). Men jag har lärt mig att det som låter bra, i tele2-sammanhang inte alltid är vad det verkar.

I slutet av samtalet, fick tjejen i luren plötsligt en medlidande röst. "Är det något annat du behöver hjälp med?" sa hon på psykologvis så att jag nästan blev gråtfärdig. Jag ville berätta för henne om mig och mitt liv. Om mina svagheter och ångestladdade känslor, jag ville berätta om mina rädslor, mina mardrömmar, om mina deprimerade dagar när allt känns åt helvete och jag bara vill kväva mig med en kudde. Jag ville berätta om min rädsla för att växa upp och ta vuxna, egna beslut och stå på egna ben. Jag ville berätta om min livskris, om min oro över vad det ska bli av mig.
"Neej", sa jag, "inget speciellt!"
"Okej, då vill jag önska dig en bra dag och en trevlig helg!"
"Tack detsamma!"
Klick!