Det gick liiite bättre på lektionen idag. Jag hade en tant, och hon var lite mer skämtsam så med henne vågade jag fråga om uppkörningen. Med min vanliga lärare har vi inte pratat alls om dagen D. vet han ens om att den kommer? att den är påväg? Fast det gick ju inte så bra idag ändå. Så jag och pappa ska köra varje dag framöver.

Jag har tänkt så mycket på fredagen den fjärde. OM jag skulle klara det. Skulle jag hålla mig från att pussa på inspektörn? Kanske. Skulle jag hålla mig från att storböla? Knappast. Vet inte om jag skulle svimma men kanske spy. Haha det gör jag nog ändå så fort jag stannat bilen. Annars då. Om det som händer inte får hända? Jag kan se mig själv, sittandes i ett fönster, tänkandes mörka gråa tankar som att hela världen rämnat (och på sätt och vis har den det då).

Hela min helg och veckorna framöver kommer vara förstörda och jag kommer skriva anonyma hotbrev till personalen på vägverket. Sen kommer jag sitta som Gollum under deras fönster vid kontoret, ihopkurad och mumlandes för mig själv. Folk kommer först bli skärrade, kanske försöka prata med mig. Men tillslut, när de insett att jag vägrar svara på tilltal kommer de tröttna på att försöka kontakta mig. De kommer fortsätta deras liv som vanligt, hålla nervösa ungdomar i ett vågspel mellan glädje och förtvivlan medan de bestämmer om deras framtida körkort eller inte. Kanske de singlar slant bakom ryggen. Nej, krona, attsingen då han som körde så bra!

Men ett liten tyngd på deras medvetande, en liten gnagande smula kommer finnas i bakhuvudet som en irriterande känsla av att något inte stämmer. Kanske någon tänker efter ordentligt när allt började. Jamen, det var väl när hon den där tjejen blev kuggad? Jösses, hon kan inte må så bra nu! Stackarn, se vad vi gjort med henne. Klart hon ska ha sitt körkort.

Och i en glad parad kommer personalen på vägverket tåga till mig, med körkortet på en sammetskudde i handen på inspektörn som kuggade mig (går längst fram) vars ansikte nu är strimmigt av tårar och han/hon kan bara stamma fram nonsensord som inte har nån som helst betydelse, och det vet han/hon. Och han/hon vet att jag vet. Och sedan kommer jag få motta körkortet, och en ny egen bil förstås. Sakta men säkert kommer Gollum försvinna ur mig, jag kommer resa mig upp på ostadiga ben efter månader under fönstret, hest hitta min normala röst efter att innan bara ha viskat för mig själv, och därefter skyggt backa undan, gå fort, springa och aldrig mer sätta min fot på vägverket igen.

Med körkortet i min hand kommer jag vandra genom livet, och resterna av mitt forna mörka jag har försvunnit men spåren suddas aldrig riktigt ut. Men jag har fått körkortet. Och jag är lycklig.