Nu kommer inte jag prata om nånting annat än mitt framtida körkort. Jag S.K.A klara det på första försöket!! Jag måste!! Jag vet inte vad jag gör om jag inte klarar uppkörningen! Det är den jag känner störst oro över, att jag ska kunna köra med flyt och så. Fan alltså! Snälla snälla snälla snälla snälla jag gör så jag klarar provet!

1) Klarar jag provet kommer jag skrika av glädje. Eller tyst kankse, så inte inspektörn drar tillbaka kortet. Sen kommer jag börja gråta, prisa gud och kyssa marken.

2) klarar jag inte provet kommer jag sitta tyst i en sek. Sen börja gråta. Och hata mig själv och tycka att livet är över.

Men det är lite så det är! Livet före 4 feb och livet efter. Det finns inget alternativ, det finns inga genvägar. Jag MÅSTE klara det!! Gör jag det kommer jag gladeligen sätta mig i tandläkarstolen den 7e och låta tandis göra vad hon vill i min mun. Kanske eventuellt till och med bedövning.

Fan alltså om jag inte klarar det! Fan alltså!! Jag måste! Jag MÅSTE!

Men jag vet inte hur jag ska tänka. Ska jag tänka: Äh det är jättelätt, no big deal. Klart som korvspad att jag klara'rt!

Eller ska jag vara förberedd på det värsta, så besvikelsen blir mindre? Det är ju det jag vill skona mig från. Besvikelsen och frustrationen.

Snälla gode gud. Gör så att alla bilar och människor håller sig inne den fjärde klockan elva, och gör så att körläraren är blind och döv.

Amen.