Jag har skrikit, svettats, gråtit och svurit över min jävla plånbok.

Jag har korsförhört samtliga familjemedlemmar, vänt upp och ner på mitt rum och gått igenom gårdagen minut för minut.

Jag har suttit på en stol och tänkt på min plånbok, jag har stirrat ut genom fönstret och nästan bett till Gud att få tillbaka den, utan resultat.

Vad har jag gjort nu då?? Passade det sig inte att bo hos mig, plånbok?? Inte ens ett litet kort kunde jag ha kvar, allt är borta. Inte för att allt detta gjorde humöret mycket bättre.