bloggenjosse

Mår illa. Affärerna går skit. Boring.

Ibland när jag går på stan och lyssnar på musik så jobbar jag alltid för att se stockholmsk ut. Ni vet när man går med snabba stressade steg, som om man hade bråttom till något (även fast man bara fönstershoppar), med nollställt uttryck i ansiktet typ "couldnt care less". Men så dyker det upp någon låt som man har världens minnen till. Som man minns med glädje och plötsligt spricker hela ansiktet upp i ett brett leende och man jobbar lite halvt panikartat med att få bort det medan alltfler människor man passerar tittar konstigt på en ("eeh. varför går hon runt och LER för??") samtidigt som musiken gör att man inte kan pressa undan det där leendet.

Det tar ett tag. Att tvinga undan glädjekänslan och leendet. Så är man återställd, den uttråkade blicken och sura munnen är på sin plats, och man följer gatan fram. Allt är som det ska.