bloggenjosse

Heh, jag vet att blogga är typ det sista jag borde göra för att rädda mitt jobb men just nu känns det så hopplöst att det inte spelar någon roll ändå...

I måndags sålde jag i all frustration för 10000+, asbra resultat och chefen blev jättenöjd. "Inga problem med något" sa hon då.  Lite värre var det igår. Sålde EN sjal för 250 spänn. Sen kom hon precis när jag skulle stänga, hade öppet lite till och sålde nån klänning för 1000+. Men hade inte hon kommit hade jag säkert också kunnat sälja den, tanten verkade rätt köpbenägen. Men så igår alltså. Och idag. Herregud. Det har ändå kommit lite kunder, men alla verkar mest vilja gå in, peta på någon klänning och viska "oh thats so cute" och sen strunta i allt och gå ut.

Och jag står där lite vid sidan av, ögonen vilt flackandes och händerna som vrider sig medan jag med gäll stämma påpekar att det finns "clothes for sale" och att vi har "more colours and sizes, just ask". När kunden lite halvavmätt tittar på något plagg rusar jag fram och gratulerar med rösten dränkt av desperation: "ohh youre lucky, thats the last one in that colour!". Jag är alltså inte långt ifrån att ställa mig och vråla "MEN KÖP FÖRFAN HUR JÄVLA SVÅRT KAN DET VARA??!".

Ja herregud. Så ni förstår. Vet inte riktigt vad mer jag kan göra, jag är ju supertrevlig (och ändå inte för på) och försöker verkligen sälja in så mycket som möjligt men i slutändan är det mest turen som avgör om kunden satsar på plagget eller inte. För oftast faller det på priset, som den amerikanska tanten just viskade till sin väninna när de gick ut (men tillräckligt högt så jag kunde höra): "well that was expensive".

Nu ska jag fortsätta leka butiksbiträde och njuta av vad som kan vara min sista onsdag här. Ok bye.