Japp, avrundar den här skitdagen på ett ännu skitigare (höhö) sätt. Jag hade fram tills innan halv åtta tänkt skriva ett argt emosuicidalt inlägg över på vilken deprimerande låg nivå min livsglädje just nu befinner sig, innan jag alltså bestämde mig för att först springa. Och sedär, då fick jag lite mer bloggstoff!

Snörade nämligen på mig pappas bekväma pråmar och bar mig av till Ekebysjön. Gick dit för att jag typ blivit förkyld igen så jag skulle bara ta det lugnt idag. Sprang och gick omvartannat, fram till trollstigen (min och ullis gamla fredagslunchpromenadstig). Det är en del av spåret som är stenigt och kuperat, och det sitter massa fula handgjorda troll som kantar stigen, gjorda av typ Danderyds hembygdsgård i ett töntigt och tantigt försök att göra den delen av stigen till en "spännande" trollpromenad, eller typ en JohnBauervärld. Vissa troll hade lätt platsat i the Grudge, och vissa är så fula att jag bara vill sparka sönder dem, men är för civiliserad för att gå hela vägen. I alla fall.

Jag sprang där alltså, och sjöng samtidigt. Har hört att typ Beyoncé sjunger sina låtar samtidigt som hon springer och eftersom jag typ tror att jag är Beyoncé så gjorde jag samma sak, vilket gick rätt bra i ca femton meter. Innan roten kom. Pappas skor är ju rätt stora, och jag lyfte väl inte på benen så högt så jag körde rakt på roten med foten (rim!). I slowmo föll jag framlänges medan jag i ögonvrån såg ett sånt där äckligt stentroll flina åt mig, sedan när jag upptäckte vad som höll på att hända vrålade jag "FITTJÄVEL" (japp, sånt språk har jag lärt mig av ullis och camilla i thailand, det var ingen hejd på svordomarna där) och ungefär en hundradels sekund senare tog jag i marken. Med knäna. Slirade lite grann framåt för att all grus och lera riktigt skulle gräva sig in i huden innan jag stannade upp, och världen stod stilla i ca tre sekunder innan känseln och med den även smärtan återfann sig i mina stackars knän.

Hoppade upp, hoppsade runt på stället nån minut och funderade om jag skulle vika för smärtan och börja böla medan jag höll händerna på knäna i naivt hopp om att dom skulle bli helade. Men krigare som jag är svalde jag alla sorters känslor, tog ett djupt andetag och började gå. När blodet rann såg jag riktigt frän ut, till och med! Krigare som jag är letade jag upp ett stort groblad som jag la på det värsta såret, och band fast det med grässtrån. Fick senare sätta fast det lite mer med långa blomstjälkar så mitt knä såg ut som en midsommarkrans. Krigare som jag är gick jag tappert leende stigen fram innan jag sedan började springa så snabbt mitt ben tillät mig. Grobladet föll av efter ett tag och då såg jag ännu tuffare ut och kände mig som stålmannen.

Så nu är fejsar jag världen på nytt, stronger than evah och med två såriga knän. Och ett jack i handflatan.


oj hah gillar fokuseringen. Borde jag förresten varnat känsliga? Tja, ni är härmed varnade.