bloggenjosse

Usch vad jag pendlar upp och ner. I typ allt. Imorse vaknade jag och mådde rätt okej, men nu har jag verkligen grävt ner mig. Har ägnat kvällen åt att lyssna igenom Janis Joplin och se intervjuer med henne som jag redan sett hundrafemtio gånger. Vet att det redan är fastslaget men ÅH en så enastående artist/sångare/whatever hon är!! Och jag vet att detta är ett rätt töntigt önsketänkande à la en drömmande femtonåring men jag skulle verkligen göra allt för att leva under sextiotalet. I den romantiserade bilden av sextiotalet vill säga. För även om allt inte var frid och fröjd förstås då, samhället var rätt ojämnt fördelat och mycket var sämre än idag så hände det många jävligt bra saker och många intressanta saker hände.

Såg någon rätt dålig dokumentär om Janis' liv också. Det är lite halvkul när nån bbc-kanal skrapar ihop ett gäng entusiastiska "vi-var-bästa-vänner-med-Janis" som får berätta om allt skoj man upplevt med henne (vilket troligtvis hittades på så fort lönen för programmedverkan presenterats). Oftast framställs huvudpersonen i ett mer skandalfyllt perspektiv, allt för så bra TV som möjligt. I vilket fall berättade man i programmet hur Janis blev retad i skolan för hennes annorlunda utseende/vikt och pojkarna röstade tydligen till och med fram henne som skolans fulaste kille(!). Därför lämnade hon Texas rätt snart, drog till Californien och San Fransisco och resten är historia.

När jag läste om hennes skolperiod kunde jag inte låta bli att dra paralleller till dagens skola. För det känns som att skolan förr hade ett råare klimat bland eleverna, där de kunde bete sig riktigt jävligt mot varandra. Jag tror bland annat det hade att göra med själva samhällets syn på olika människors värde vilket barnen förstås anammade. Att man såg ner på vissa människor bara för deras sätt att vara annorlunda. I dagens skola vilket jag kanske inte har sån jättebra insyn i tycker jag ändå det finns mer acceptans och tolerans. Som lärarvikarie åker jag ju runt i massa skolor och då spelar det ingen roll om det är dagis eller högstadie, för så fort barnen lär sig hålla en penna får de massproducera lappar som sätts upp lite överallt i skolan med budskap som "alla får vara med" och "man ska vara snäll mot alla" osv. Vilket vissa ändå inte får in i sitt huvud, men barnen lär sig ändå att leva med och behandla människor på ett annat sätt.

Självklart finns mobbing och översittarbeteenden kvar i skolan, likväl som man kan se ner på någon för att den ser annorlunda ut eller beter sig på ett annat sätt. Däremot märks det inte på samma sätt. Om man på sjuttiotalet körde ner någons huvud i toalettstolen har man sin fasad kvar och bemöter andra snällt och inställsamt. Som dock förändras så fort personen gått därifrån och man börjar snacka skit om denne med sin kompis. Falskheten, som genomsyrar hela vårt samhälle idag har blivit ett nytt sätt att dämpa sin osäkerhet och egoboosta en själv. Falskheten finns överallt. Inte bara i maten (mamma scans "köttbullar), kläder (fuskpäls!), TV och musik, internet (Facebook är kanske falskhetens högborg) men även bland människor. Det kommer nog alltid finnas dåliga beteenden, fördomar och en ovilja att behandla alla jämlikt men jag tror inte det blir bättre av att försöka dölja det med spelade känslor. Men folk börjar ju tröttna lite på den utbredda falskheten i samhället vilket pengakåta företag är snabba att märka och direkt börjar med "äkta vara", "ekologiskt", "hemlagat", "närproducerat", "hemmagjord" osv. Vilket i sig också är en låtsad verklighet. Eller?

Vi går tillbaka till Janis. Självklart är hon den jag ritar av just nu. Och jag blir väldigt inspirerad av henne, jag vill verkligen försöka leva efter hennes devis ("be true to yourself") vilket är svårt för mig. Jag längtar efter att få vara en fri själ och leva för mig, drivas av det jag brinner för (vad det nu är) och ta dagen som den kommer. Å andra sidan är jag andra dagar helt uppslukad av någon annan person som är och gör något helt annat. Så jävla svårt att vara så velig som jag är. Oftast känner jag dock lite av Janis i mig, alltså leva som en fri själ. Och det är då jag mår som sämst när jag sitter här nergrävd bakom min datorskärm och läser om andra personer som  kastar sig ut i världen. Janis lämnade Texas som 19åring. Idag är det inte lika lätt att bryta upp på samma sätt av många olika skäl. För mig är det främst pengaskäl. Och det är då när jag ser mitt liv flyga iväg, bortkastat och eländigt, som man har svårt att ta sig uppåt.

(Var hos doktorn idag btw. Han sa att mycket jag upplever just nu beror på olyckan och hjärnan som fått sig en smäll. Den smällen skedde exempelvis precis i talcentrum och det är därför jag får svårt att hitta ord. Så jag hoppas att alla dessa biverkningar typ depression, håglöshet, orkeslöshet och trötthet, försvinner alltmer ju mer min hjärna läker.)