Det blir sådär. Man känner sig lite nere, uttråkad och sjuk. Har inte fått gå ut på över en månad och har knappt fått träffa folk, har inte sett världen mer än typ Mörby Centrum. Klart man känner sig lite deppig!!

Men så åker man till stallet och får träffa världens finaste häst. Han är faktiskt det, lille Frasse. Även om han dampar lite då och då. Hängde ju med mamma till stallet i torsdags, för första gången sen jag blev sjuk. Mamma ville ha hjälp med tömkörningen, så jag gjorde först så hon fick se (jättekul att hålla på igen!!) och sen fick mamma försöka. Hon hade svårt att hålla kontakten med "tyglarna" och Frasse, så Frasse kunde gå lite vart han ville. Och vet ni?? Av alla ställen han kunde gå till valde han att gå in i mitten och ställa sig vid mig!!! <33 Är inte det GULLIGT så säg?? Jag vet att han säkert såg mig som världens största klase morötter men ändååå.

Sen var jag där idag och tog hand om honom. Eftersom jag mådde lite sämre tänkte jag bara gå en promenad. Blev lite handikappad också av att vi nu har höet på loftet, så jag var tvungen att fixa höpåsarna där (=instängt+hö=allergichock). Jag är ju allergisk mot hö som ni kanske vet, det är lite bättre under pollenlågsäsongen men det blir fortfarande inte bra så snuvan jag hade fått på morgonen sjudubblades under min lilla hösession.

Well, jag gick en promenad. Frasse var tjock och ville äta gräs och jag virrade runt och raggade på p12or, abstinens som man har haha. Jag var bara överlycklig över att se folk som inte var nån i min familj eller sjuksköterskor. Men det är någonting ändå när man går där i solnedgången, i högt gräs med en nöjd häst som går bakom en. Stannar jag stannar han. Om jag plötsligt går åt vänster lunkar han efter helt självmant (efter att ha ryckt åt sig en grästuva). När vi gick förbi volten passade jag på att gå in och köra lite övningar, typ att jag stannar, så ska han stanna direkt, om jag går mot honom ska han backa, om jag går mot hans bakdel flyttar han undan mig osv. När jag har fått honom att gå i en cirkel runt mig och helt plötsligt stannar i mitten går han fram till mig. Det är så kul när det funkar och man blir så glad!

Efter övningarna stod jag utanför stallet i kvällssolen och ryktade honom länge. Han stod helt stilla och lugn. För exakt ett år sedan kom han till oss, då i Täljö. Han visste inte vad stå stilla betydde, han högg efter allt han såg och man kunde inte klappa honom för han hatade folk typ. Dessutom gick han med en konstant rynka i mulen som att han alltid kände nån äcklig lukt, hehe. Han var långhårig och lurvig och såg ut som en hippie. Nu är han en glad harmonisk häst, med kort päls och ser ut som en välvårdad och välskött häst. Lite tjock kanske, men det är en av delägarna som är glad i att höja hans foderstat rätt rejält (utan konsultion med övriga, alltså typ mig som kan lite) trots att han fortfarande går på gräs och inte ens har börjat jobbas i trav. Delad glädje, woh!



Vad jag försöker säga är att såfort jag kommer till stallet och träffar frassesötisen så försvinner alla mina problem, och jag mår helt enkelt bra! Det är skönt att jag har ett sånt ställe att fly till.