Det börjar bli lite svårare att andas. Strupen liksom snör ihop sig, i magen rör det sig oroligt och jag är plötsligt totalt medveten om alla ljud runtomkring mig, jag ser kristallklart samtidigt som mitt tunnelseende inte kan vara djupare och mina öron är ändå blodfyllda och det rusar i dem tills det når ett klimax,allt blir tvärtyst och bara mina tunga hjärtslag hörs rytmiskt pulserande och stänger ute alla andra ljud. Händerna är lätt svettiga. Jag tar ett darrande lätt andetag.
Det är ändå inte lunginflammationen som gjort återbesök. Alla tankar och alla handlingar kretsar kring en dag och det är SÖNDAG då jag återigen ska axla min skjutjärnsreporterrock och besöka en hästtävling. En dressyrtävling. Bara i Vallentuna, typ SM och lite sånt.
Alltså jag har litegrann förträngt själva tävlingen och dess egentliga innebörd. Men de senaste dagarna då datumet långsamt och ofrånkomligt krypit närmare såsom det lika obarmhärtigt gör till dagen då man skriver ett avgörande matteprov, ska dra ut en tand (eller två på en gång om man så vill) eller något liknande, orkar inte hitta på fler liknelser då inget känns som i den här situationen!!!! Och ju längre in på augusti vi kommer desto mer påtagligt blir själva uppgiften, tävlingen, dess status och vad fan jag ska hitta på.
Tidigare har jag viftat bort min oro (och nästan lyckats lugna mig) med att jag alltid är nervös inför sådana här saker och när jag väl är där "är det ju inte så farligt".
Men jag har aldrig rapporterat från ett SM. Sveriges absolut största hästsporthändelse för tillfället. Jag har aldrig blivit ombedd att skriva tretusen tecken och själv välja om jag vill ha allt i en text eller köra referat plus intervju. En GrandPrixtävling är nog för att göra mig nervös både innan under och genom lite eftersvallningar efteråt tack vare stämningen på tävlingen, hästfolket (tänk er femtio+ dressyrtanter med stålblick och bistert ihopknipen mun), alla nerver som dansar runt i luften, alla blickar och förutfattade meningar, det utrymme för misstag eller okunskap som finns (=inget).
Ni kanske förstår grejen. Jag kanske förstorar det hela. Men jag kan inte hjälpa att jag är så satansinihelvetesjävlarnervös. Det är som jag kanske nämnt ett SM. Ett svenskt mästerskap. Antagligen ska jag göra referenser till alla falsterbotävlingar i somras, nations cup i juni, individuella SM:et i dressyr, det uppkommande EM:et (om två veckor) och jag har inte ens kunnat följa allt eftersom jag inte varit hemma!!! Jag är helt lost på alla specifika SMregler (som jag måste tillämpa i mina frågor), jag kan inte ens läsa startlistorna ordentligt (mina ilskna tårar förblindar synen) och att researcha fakta på nätet om svensk hästsport är banne mig svårare än rymdfysik. Speciellt när all kunskap om hästsport inte ens hamnat i så moderna medier som böcker utan det mesta lärs fortfarande ut muntligt generation till generation.
För att inte tala om bilderna. Herregud. På ett SM måste man ha bra bilder. Vad gör jag om kameran fuckar upp? Om det är sepeväder så jag inte kan ta bra bilder? Skulle jag googla pictures captured with potato nu skulle jag tyckt att det var kvalitetsmässigt bättre bilder än jag någonsin kommer kunna ta.
Och så antagligen kommer djursholmsligan husera där, allt det där försvinner dock lite i det stora ångestladdade SMmolnet, så jag orkar inte riktigt bry mig om det just nu.
Men jag är ingen grinolle. Klart jag vill göra detta. Halvt i alla fall. Eller det mesta av mig vill att det ska vara över. Åhh. Nu ska jag återgå till att plugga SMkunskap och förbereda mig så jävla noga jag bara kan, om det mesta är emot mig kan jag ju inte göra annat än att researcha och skriva ner allt jag kommer över. Hoppas det går bra. Den som lever får se.
Tänk vad lätt jag fått för mig om jag bara skulle köra en nationell ponnyhoppning msv b....
...nu blir det elitdressyr lagSM a la jättesvårt totalt utanför min comfort zone. Tjoooooho
Vi träffade Amanda och hennes kompis Emma....
