Jag tänkte skriva "när hatet..." men sen tyckte jag ändå hat var ett så starkt ord. Ser ni! Redan där har jag taggat ner! Jag ska förklara mig,

Jag ogillar familjen Wahlgren. Starkt. Ni vet den där fjomsande familjen som ofta både syns och hörs och verkar ha fortplantat sig överallt i Sverige. Pernilla Wahlgren med tillhörande barn är nog de jag ogillar mest. Sedan har jag väldigt svårt för lillebrorsan Niklas. Han som försökte sig på diverse karriärer, men inte riktigt lyckades någonstans. Och jag kunde inte glädja mig åt hans misslyckanden ens utan störde mig mest på att han försökte finnas till alls.

Men så. På sjukan. När jag låg där och flämtade i andnöd. På kvällarna behöver man ju varva ner lite, och passar inte Lugna Favoriter i radion rätt bra då? Efter klockan sex har dom deras töntiga "Kärlek och romantik"-grej och jag kunde knappt tro mina ögon när jag hörde vem som ledde eländet. Niklas Wahlgren förstås! Åh! Ni tror förstås att jag muttrade okvädesord och bytte kanal på stört. Icke. Jag log. Ett stort brett leende. Av ren och skär skadeglädje (egoboost egoboost).

För är det inte att ha gått ner sig lite såsäg, om man tillhör en såpass känd familj? Man har ju alla chanser i världen att kunna få en egen töntig såpa om sig själv eller spela i barnpjäser osv. Och så blir man radiopratare mellan 18-24 där man framför folks kärlekshälsningar till varandra mellan varven av "Hero" av Enrique Iglesias och "Unfaithful" av Rihanna. För mig kändes det så lyckosamt i alla fall. Att han hamnat på ett sånt (jag betraktar reklamradiopratare så iaf) skitjobb med tanke på hur han syntes förut! Det var nästan så att jag kunde uppskatta honom lite där, mellan allt medlidande förstås, och tycka det var mysigt att lyssna på Lugna på kvällen. Han lät så tillrättavisad och foglig där bakom mikrofonen. 

Så nu vet jag vart jag har honom! Den killen kommer förhoppningsvis inte släppa skivor på ett tag, eller skriva nån sabla biografi över sitt liv. Lycka.


Kärlek till folket! bild från google