bloggenjosse

För det första var det ju ingen Malin Baryard där. Alltså, hon var där osv men inte i domartornet. Hon och Peter Markne (Sveriges bästa hästhoppstränare om ni inte vet) skulle prompt stå ute på sandbanken mitt i banan och studera ekipagen, hade jag velat hänga med Malin hade jag alltså varit tvungen att bli protokollskrivare, men nu var jag alltså bara en simpel tidtagare. Manuell tidtagare that is. Det finns ju en elektrisk tid man använder men skulle den haverera blir jag helt plötsligt tävlingens viktigaste person, näst Malin B. Och Markne.

Hursomhelst, jag var guds bästa barn och hjälpte till efter varje klass varje dag med att flytta hinder, länga, mäta, bygga om banor och vara packåsnan herself. Tacken? För att jag frivilligt åkt dit, jobbat gratis 14-15 timmar per dag med typ två pauser/dag om 15 min? När jag kommer och frågar vad jag kan hjälpa till med t ex när det är ombyggnation av banan?

*ignore*

alternativt

"Ja ja vät väll intä fråega däer borta!"

eller när jag tar tag i en planka och placerar den på ett hinder efter direktiv: ("du kan sätta den DÄR" och pekar lite lojt mot ett hinder)

'blick från surfittetant': "eh. Vad gör du?!"

Jag: "...plankan ska väl vara här?"

'surfittetant facepalmar sig själv så handen tjoffar genom huvudet': "ehehehe azzzuee NEI." nä så sa hon inte. Mer såhär: "Men den ska ju inte sitta på den hållaren, DEN hållaren är det ju"(medan hon pekar på hållaren nedanför).

Ah jag vet inte. Inte så sabla mycket att gnälla över, det var mer att jag kände att jag som var typ ensam utomstående funkis från annan klubb kommer dit och frivilligt arbetar gratis vill man väl ha lite mer uppskattning på något sätt. Men det kanske bara är jag. För mot andra, mer kaxiga (rättframma! levnadsglada!) gurls med långa svallande hår som ömsöm satt och flätade varandras hår, ömsöm släpade en bom någonstans var det en mycket mer avslappnad glad stämning. Visst kände alla varandra där men eftersom det ändå var vuxna människor med den attityden blir man lite förbryllad.

Men det var annars helgens enda minus! Jag fick bo i ett fint rum, jag somnade innan tolv varje natt (redan kommit in i onda cirkeln) och hade långa men upplevelserika dagar med mycket insidesnack, skvaller och förstås HÄSTAR HÄSTAR och återigen HÄSTAR.

Faktiskt efter jag önskat att dagens klass vid niotiden på kvällen äntligen skulle ta slut (mormor hade väntat fyra timmar på att få skjutsa hem mig) och den väl gjorde det, och jag snabbt rabblade ett tack till domarna som jag suttit med där under helgen vände sig ena domaren mot mig med sin bredaste gävleborgska och sa; "men du ska ha ett STORT tack! Jätteduktig blabla bla och HOPPAS vi ses igen!!"

Hhihi! Även om han inte menade någonting/inte kom ihåg mitt namn! Hhihi! Jag lämnade Grödinge/Tungelsta/sydvästra Stockholm med ett lyckligt leende körandes in i solnedgången och hem tillbaka till en vardag utan en len mule så långt ögat kan nå.

En av de sötaste b-ponnysarna i tävlingen. Kulltorps Yrrol.

Detta är en väldigt känd bloggerska inom hästvärlden...

Har för mig att denna hette Alex

En av mina favoritD-ponnyer. Sjukt med utstrålning och en jävla hoppkapacitet också! Han gick EM nu i juni/juli och var klockren hela SM:et förutom kval2 då han var på dåligt humör och rev lite här och där. Calle Kvalster heter han, kan det vara namnet??

SM-vinnaren i D-ponnyklassen.

Nu när jag inte håller på med hästar var det som en fet unge (eller jag) som går in i en godisbutik (eller jag som går in i Hötorgshallen kanske). Åh. Hela helgen var jag salig och så SJUKT avundsjuk på alla barn som red runt på sina fina FINA ponnyer. Jag ville också vara 15 bast och kunna hoppa runt på en C eller D-ponny. Jag stod t ex på framridningen med en tant som ägde fem hästar och snackade med en skinnybeachbitch (som också hade häst, hej utböling) om att "ah ja alltså man MÅSTE ju ha typ fler än två hästar, alltid är nån halt och man måste ju ha nån att rida på!!". Vilken inställning! Vilken attityd! Vilket pengahav!

Så nu går jag runt och vill ha en häst. Fyfan vad jag vill ha en häst. Som är helt min egen, som jag kan träna och tävla på och som gnäggar när jag kommer rasslandes med morotsknippet. Som Diva typ!!

Och eftersom jag gick runt lite så ville jag bara krama alla hästar jag såg. Tyvärr var många ungar hårdhänta mot sina hästar, och visst, jag klandrar dom inte. Rider man SM blir det hög press och stress och under såna förhållanden hänger hjärnan inte riktigt med hundra procent. Men ridmässigt borde man kunna klara av att lätta på handen emellanåt så ponnyn inte behöver springa runt som bilden ovan samtidigt som ett par sporrar manar den framåt.

Många barn på den här nivån äger heller inte sina hästar alternativt att de lånar en häst under en längre period eller äger den ett par månader för att sedan byta upp sig/sälja vidare. Klart att hopponnyn man tävlar med då inte blir mycket mer än ett redskap som man kanske råkar piska på för många gånger vid eventuell vägran vid ett SMkval. Jag vet själv att man lätt blir blind när man umgås mycket med hästar, man räknar för mycket med att de ska lyda ens minsta vink och tar hästen för mycket för givet och stretar de nånstans emot går man lätt överstyr med sitt bossande.

Det är vid såna tillfällen man måste gå tillbaka till vad hästen är från början. En rosettplockare, en maskin, en accessoar? På med utrustning, ut på banan, hoppa förfan, in i stallet, in i lastbilen, ut på tävling, vinst/förlust, hem igen, börja om?

ELLER EN ULLIG GULLIG BÄSTIS MAN DELAR FRAMGÅNGAR OCH MOTGÅNGAR MED I VÅTT&TORRT?!!!!

HÄSTAAAAAAAAAAAAAAAARRRrrrrrr<333