Vilka tråkiga nyheter man möts av under lördagskvällen! Visserligen var det någonstans inte helt oväntat men oavsett var det ett chockbesked; att Whitney Houston dör 48 år gammal på sitt hotell i Beverly Hills.

Alla dör ju någon dag och föds man till den här världen måste man dö. Det är så det är. Föds någon med en fantastisk talang/skapar fantastisk musik/är fantastisk författare/konstnär/skådespelare/uppfinnare/etc etc ni förstår nog vad jag menar, som man beundrar och ser upp till gör det förstås mer ont när den personen försvinner. Men livsverket finns oftast alltid kvar. Genom att gå tillbaka och uppskatta det bra personen gjort kan man med lite perspektiv glädjas över att man fått ta del av vad personen åstadkommit.

Nya stjärnor föds medan de gamla (eller ska man säga; äldre) dör. Det kan kännas som att de tragiska dödsfallen av kändisar klumpat ihop sig på rad nu men man får inte glömma att det händer på löpande band hela tiden. Ett exempel av många är t ex 1969 Judy Garland, 1970 Jimi Hendrix och Janis Joplin osv osv osv. Under 1900-talet har det funnits så många fantastiska legender och ikoner som gått ur tiden mer eller mindre dramatiskt och tragiskt.

Men många personer inom snurran the fame blir drogberoende på något sätt pga fel kontakter, hålla uppe en fasad eller vad som helst och ibland klarar man av att upprätthålla karriären men i de flesta fall blir det den långa hårda vägen mot en tragisk och allt för tidig död. Michael Jacksons död är visserligen hans läkares fel (fast jag vet inte vad jag ska tro om det fallet längre, hans storhet gjorde också konspirationsteorierna så många att det är svårt att skilja på sant och falskt där) men Amy Winehouses död förra året skedde efter en lång häxjakt av paparazzibilder på henne där hon var full/drogpåverkad/allmänt dåligt tillstånd och där hennes storhet som musiker inte längre fanns i fokus.

Och vad kan man då säga om Whitney Houston? När jag tänker på henne är det självklart främst hennes röst. Och det tror jag många med mig också tänker; ber man någon relativt ung sångerska lista sina idoler/influenser eller inspiratörer kommer oftast Whitney Houston på tal. På grund av den rösten, en fantastiskt mångsidig, stark och klar röst som förmedlar så mycket känslor och kan gå genom hela spektrat av de ljusa powerballadtonerna ner till de svartare raspiga soulen. Att med en så lätthet på ett så naturligt sätt kunna sjunga i princip vilken låt som helst, då kan man inte vara annat än en naturbegåvning.

Jag har aldrig varit ett dedikerat fan. Självklart har jag älskat många av hennes låtar och starkt beundrat sättet hon sjöng på (det är bara att försöka sig på vilken låt av henne som helst för att inse vilken satans pipa hon hade) ungefär som jag tror många med mig känner. Man har säkert en eller flera låtar av henne som väcker särskilda minnen. När jag tänkt på de bästa allroundsångarna/sångerskorna (då tänker jag allmänt sett) brukar jag främst tänka Freddie Mercury, Celine Dion, Judy Garland och Whitney Houston. Hennes namn dyker alltid upp i sådana sammanhang, och jag är säker på att det är så vi kommer minnas henne. Kvinnan med den fantastiska gyllene rösten.

Har svårt att tänka mig att det finns någon som röstmässigt kan komma upp i hennes nivå, det lär väl dröja ett antal år. I vilket fall minns vi tillbaka på den fantastiska musik hon gett oss. Vila i frid.


Väldigt vacker var hon också förstås