Som man mår när man ligger i sängen, så kanske man inte mår efter 65 sprungna portar och mer än hälften kvar, vilket jag borde fattat. Som vanligt vaknade jag med ihopklibbade ögon eftersom de typ varar av allt pollen. Så det tog ett tag innan jag kunde se, vilket jag lika gärna kunnat vara utan. Svullen i ansiktet och prickig överallt. Efter morgonens kliande i ögonen som resulterar i att hälften av ögonfransarna ligger på golvet kände jag efter om jag var sjuk. Det är svårt. Lata jag tycker alltid att jag är tillräckligt sjuk för att ligga hemma i sängen och sova bort hela dagen. Fan jag får lite dåligt samvete av att sjukanmäla mig hela tiden. Det var det som gjorde att trots min dåliga andningskapacitet, mitt illamående, klåda typ överallt och igentäppt näsa så klämde jag en macka och åkte till jobbet.

Redan innan jag bytt om funderade jag på att säga att jag mådde för dåligt för att jobba. Fast det vågade jag förstås inte. Och gissa om jag ångrade mig när jag stod med packplanen i handen som var på två fullproppade
a4or och med dirigenten som lite irriterat sa "ja, det är bara portar". Typiskt.

Och så lite reklam på det. Det var ju fint väder i alla fall! Och jag hade fullt upp med att inte svimma eller kontrollera mina svaga darriga ben att jag inte kände av någon pollen just då, alltid något! Och trots att jag pensionärssåsade mig uppför alla trappor var jag klar med rundan halv sex. Åh den lycka när jag bara hade tre portar kvar! Och när jag såg att de två sista portarna hade fastighetsboxar blev jag nästan tårögd av lycka. Att stå där med darrande ben och svaga armar och trycka in breven i luckorna gav mig en extra energikick att skynda på med sista porten där jag fick köra trapporna.

Fast såfort jag var tillbaka till kontoret kom pollenchocken tillbaka. Här skulle jag inte tro att jag blivit frisk inte! Få se nu om jag jobbar imorrn, det är ingen reklam i allafall. Nu ska jag rita.