Phu. Åh. Jag såg precis på en dokumentärserie på svtplay om en gymnasieklass som gick ut -92 på Gångsätra gymnasium på Lidingö. Filmteamet har följt klassen nu i tjugo år, och man har sänt en del var femte år där man följt upp ett par av eleverna efter studenten.

Så sjukt!

Jag älskar såna här framtidsvisioner och strävan efter att uppnå någonting för att sen se tillbaka på sina gamla önskedrömmar och galna ambitioner. Vissa vill bli miljardärer, kändisar, ha ett bra jobb eller jobba med de man drömmer om eller resa jorden runt medan vissa nöjer sig med att få leva ett jordat liv med tydliga rutiner. 

Själv tycker jag det är lite skrämmande att tänka på framtiden. Hur många gånger har jag inte fått frågan om vad jag vill bli, vad ska jag ta mig till och vad tänker jag plugga? 

Man måste ju åstadkomma någonting av sin tid här på jorden.

I vilket fall, råkade se dokumentären i fel ordning hehe. Andra delen var filmad 2002, alltså med en tioårstillbakablick. Då hade klassen även återträff med de som kunde ses, vissa hade ju flyttat utomlands. Och en hade dött. Vad tragiskt! Man fick se en intervju med honom 1997(när den första delen gjordes) och även filmklipp när han stod där på skolgården 1992 viftandes med studenthatten och vrålandes att världen var hans. Under intervjun siade han om sig själv fem år senare, han pluggade för tillfället i england och skulle kanske tillbaka till Sverige för att jobba i familjens egna etablerade företag. Två år senare hade han gått bort i cancer. 

En annan tjej hade bestämt sig för att absolut inte plugga vidare utan skulle jobba ett år i usa, men tio år senare var hon kvar. Hon hade hankat sig fram som mångsysslare (typ fe på barnkalas, magdansös, strippa osv osv) men ville helst satsa på musiken. Tycker ändå det var coolt att lämna Sverige sådär för USA och sen stanna där (hon hade gift sig med en hemlös men sen skiljt sig, är det så man gör för att få uppehållstillstånd?).

Nu var det ju bara två år sen jag tog studenten (ändå! Två år sen liksom) men jag har inte blivit så mycket klokare. I dokumentären säger många att de hört många som önskar eller att de själva önskar att de väntat med att plugga och rest mer. Det känns som det var ett bra beslut av mig ändå, att resa innan jag börjar plugga. Jag vet ju ändå inte vad jag vill bli.

Och jag har ändå provat på rätt mycket. Det senaste åren har jag varit: skådespelerska (när jag var tio men det borde räknas eftersom det var på stadsteatern), stalljobbare (heter det så?), dagisfröken, lärare, brevbärare, lagerpersonal, lastbilschaufför, samplingsutdelare, frilansande journalist, klädbutikspersonal, cafébiträde, sorterare på företag.... Och ändå kan jag inte bestämma mig vad jag vill bli. Eller egentligen ens vad det lutar åt!

Jag vill mest bara resa och upptäcka världen, det jag inte hann upptäcka på förra rundan. Men det är klart man blir stressad när man träffar tanter med stabila jobb som de säkert älskar och trivs utmärkt med, som håller på och tjatar; "Jaha och vad ska du bli då? Nähä pluggar du inte? Jaha ska du resa? Men du, finns det INGENTING du vill plugga med just nu då? Det är bra att börja nu! Det är jättekul att plugga, blablablaa".

För mig är framtiden som en tjock ridå av dimma, man kan inte urskilja några konturer av vad som väntar förrän man kommit riktigt nära. Och då blir man lite, "jaha är det detta som väntar?". Jag känner att jag skulle vilja ta tag i min situation själv också och påverka vad jag vill göra.

Om jag bara visste vad jag ville.

Vem vet vart jag slutar? Jag kan ju lika gärna vara död i cancer om två år som att jag kan bo i USA om två år och hanka mig fram på jobb jag hittar i letandet efter lyckan.

Kanske jag skulle somna på en bänk i San Fransisco och stanna där?