bloggenjosse

ta rygg. Ja, ta rygg säger jag då bara.

 

Idag skulle jag ta en powerwalk. Så när jag kom hem från puffningen hade jag redan kläder för ändamålet på mig, bara att ge sig iväg alltså! Men eftersom jag tänkt följa ett elljusspår var jag tvungen att kolla upp så det verkligen var tänt vid den tiden. Och sen var jag tvungen att kolla mejlen, sen fastnade jag framför flashback.. 

 

Som tur var slet jag mig tillslut från datorn och stegade trotsigt iväg. Väl framme var skogen mycket mörkare och djupare än jag tänkt mig. Och inte blev det bättre av att hjärnan beslöt sig för att dra upp scener ur blair witch project och tankar som "shit, tänk om lamporna släcks precis just nu?" eller "ultimata skräckfilmen, typ som blair witch, vore om jag går på en stig som inte slutar nånvart utan bara leder rakt in i skogen tills jag går vilse alternativt att jag är psykiskt sjuk fast jag inte vet om det och går runt i små cirklar medan jag vrider händerna av fasa och skriker 'VARFÖR KOMMER JAG ALLTID TILLBAKA TILL SAMMA PLATS?!??!!'". Men detta var ju bara fantasier. Allt i mitt huvud. 

 

Där själva spåret började dök min gamla idrottslärare upp, joggandes i mycket långsamt tempo. Han sniglade sig förbi mig i min raska takt och där och då beslöt jag mig för att han fick bli min ledstjärna, min guiding light. Så fort han försvann lite ur synhåll småsprang jag så jag kom ifatt fortfarande med ett respektabelt avstånd. Jag tänkte inte springa eftersom jag fortfarande kan känna mig lite ur fas sedan förra veckans förkylning (fast hur länge är man 'ur fas'? Jag kan tänka att det är nåt som lata människor hittat på för att slippa träna så det är lika bra att man sätter en dag då man är backontrack igen och kör därefter!) så mitt pw-tempo matchade perfekt lärarns småjogg. 

 

Rundan skulle vara 2.5 km och efter tio minuter började jag fundera på hur långt det var kvar, frågan kvarstod därefter ungefär varannan minut och jag blev lite otåligare. Så kommer vi till någon idrottsplats, jag följer lugnt efter lärarn som viker av vid en korsning men sen försvinner UT ur spåret. Men vafan! Och medan jag står där lite vilsen och vet inte vart jag ska ta vägen ser jag att jag tydligen är vid Enebyberg. Jaha. Släntrar tillbaka till spåret och funderar på vart jag ska fortsätta då en kompakt medelålders dam-tant kommer rusandes på spåret och följer det vidare förbi idrottsplatsen. Så jag tar rygg. 

 

Ett par gånger i början kastar hon blickar över axeln men tillslut struntar hon i mig och kör på med sina pinnande steg. Om jag tänkt något nedlåtande om henne tar jag tillbaka det när jag lätt flåsande måste jogga för att inte tappa henne ur sikte. När vi tillslut kommit tillbaka till starten bestämmer jag mig snabbt för ett varv till eftersom tanten också gör det. Hon är ju knappast snabbast i spåret, en senig gubbe flyger förbi med fjädrande steg i full karriär medan jag får försöka hålla kursen rak utan att bli omkullblåst. 

Så varv nummer två blir mest springandes faktiskt. Så det är väl inte konstigt att det gick tio minuter snabbare än första. Faktum är att jag ändå lyckas hålla bra fart nästan hela vägen, trodde min kondition var körd i botten så jag får väl tacka mitt tillfälliga yrkesval helt enkelt! Får nog tacka krumma tanten som jag liftade med halva andra rundan, hade aldrig hållit lika hög fart annars. Även hon vek av till bostadsområdena vid idrottsplatsen så förutom någon gasell till gubbe som sprang om sprang jag mest själv i slutet vilket gick något trögare.

 

Men i slutet kände jag av skenbenen lite mer, lika bra därför att stanna på två varv. Det ska ju vara kul att träna och allt sånt där tjafs.