bloggenjosse

Jamen jag blir fan sur på folk som envisas med att traska på gångstigen (som dessutom är just enbart en gångstig) , mitt i vägen vinglandes hursomhelst och sedan blir sura på att jag kommer förbifarandes i sjuttio knyck?? Ungefär lika sur blir jag när folk blir sura på att jag inte hittar deras brevlådor i portarna (alltså en postlåda inte ett brevinkast som sitter på dörren), när jag inte trycker in posten ordentligt för att jag lever under tidspress och när jag lägger fel brev i fel lägenhet. Jamen rör på påkarna och lägg brevet rätt själv då??

 

Här haltar jag fram så fort jag förmår mig, på en fortfarande skadad fot som jag måste stödja helt på oavsett om det gör ont eller inte för att försöka komma upp i maxfart, klockan är sex och jag har jobbat i tio timmar nonstop utan någonting förutom en knäckemacka klockan sju imorse. Folk har hunnit komma hem för längesen och har nu tid för att bry sig om saker i sin omgivning exempelvis en slö brevbärare som inte sköter sitt jobb ordentligt, klart man lackar! Jag alltså! 

 

Så när jag sedan vill köra på breda gångstigen mitt på karlavägen så ska ju jag såklart få göra det. Även om man kanske inte får. Det är mörkt, jävligt kallt, jag ser förjävlig ut och vill bara sluta ögonen en gång för alla. Men brevbärare i tjänst har förstås extra förmåner, det inser väl alla. Speciellt när man jobbar fyra timmar övertid. Hallå. Jag kör fort för att jag vill till kontoret snabbt (innan dom stänger och jag blir sur på riktigt) vilket jag kanske inte hinner förklara för alla hela tiden. Som tanten som står precis vid övergångsstället helt blickstilla utan någonsomhelst kontakt med omvärlden. I handen håller hon en smartphone och ett koppel som leder till en rynkig mops som sitter några meter framför henne. Mopsen har hon förstås ingen koll på, helt världsfrånvänd är hon gamnackad och insugen i sin iphonevärld och då existerar inga lagar, regler eller ens hyfs och respekt. 

 

Jag ökar farten för det är kallt som fan och jag vill hem innan midnatt. Mopsen närmar sig. Står stilla. En bit ifrån står ms matte hej-jag-är-dum-ihuvudet-och-ouppmärksam. Jag håller konstant toppfart och vägrar ge med mig. Rakt fram mot mopsen. Det är över på en sekund. Mopsögon, iphones och herméssjalar flyger. Ett öra landar på vägen och blir mosat av en maserati påväg mot strandvägen ("fri väg!!!") medan en halv hundkropp landar serverad och klar i min buntlåda på cykeln. Herméssjalen förblindar min sikt och jag kör in i tösses skyltfönster där jag snor med en bulle och mitt skriftliga utlåtande jag fortfarande inte fått från praktiken där 2009. 

 

Mopsen står kvar men när jag girar tvärt åt höger för att åter äntra min gyllene medelväg kastar den sig skrämt åt sidan vilket orsakar ett ryck i kopplet, ett ryck i handen och tanten med iphonen rycker till. "Ta det lugnt nu är vi lugna" mässar hon halvhögt, åt hunden räknar jag med för jag cyklade ju bara på vägen med samma rättigheter som alla andra. 

 

Nästa hundekipage som stod i vägen plingade jag åt i god tid innan jag raceade om för att tillslut kasta mig in på kontoret och lämna oktobernatten åt sitt öde.