bloggenjosse

Klockan är nio och jag har varit vaken ett tag. Sedan halv sju faktiskt eftersom jag skulle åka och lämna Freddie på cityterminalen för hennes simhoppsläger i Karlskoga. Åh vi hade det så mysigt igår! Först var vi på konfirmation; jag Marcus&Freddie representerade hela familjen och jag upprepade versionen att "jaa mamma och pappa är i Grekland så här är vi och representerar familjen thihi!". Inte så många som gav så många fucks om det faktiskt. Konfirmationsgudstjänsten var för lång och skittråkig, nästan tre timmar satt vi i en instängd kyrka (min dopkyrka fö) och var tvungna att lyssna på spattiga femtonåringar som sjunger att man ska älska dem som de är och babblar om fantastiska läger med fantastiska kompisar (eller mer; "öhh typ asbra assåe"). 

 

Jag hade bestämt med Freddie att vi skulle ha myskväll för att ingen annan i familjen skulle vara hemma och jag skulle lämna henne vid bussen morgonen därpå. Dock drog konfirmationsmottagningen ut på tiden och det blev liksom aldrig tillfälle att gå. Vi åt och jag var sur och ville ha sushi (som jag och freddie bestämt innan att vi skulle ha!!). Men när paketöppningen för den spattige konfirmanden var färdig och vi kunde dra oss hemåt vid åttatiden sa Freddie att hon inte ätit så mycket bara för att "spara sig" till sushi efteråt!!! Awwww!! 

 

Film blev det dock inte. Vi hittade inte Life of Pi som vi tänkt se och dessutom var klockan rätt mycket. Vi åt istället och jag försökte på storasysterligt vis lugna Freddie som var lite nervös inför det kommande lägret. Och jag läste Harry Potter och spelade nästan upp en scen medan jag tänkte att "fan jag borde bli uppläsare av något slag!"

 

Det var svårt att sova under natten eftersom jag var så rädd att försova mig. Men allt gick bra, vi åt frukost i lugn och ro och spelade kort. Så kom stunden då jag skulle lämna ifrån mig Freddie på bussen. Jag följde förstås med hela vägen fram till bussen som en skugga, kramandes på Freddies axel. En av tränarna som inte haft Freddie tidigare hälsade. Han undrade hur länge hon hoppat ("sen jag var åtta" pep Freddie) och vilken nivå hon var på ("D!"). D-nivå är tydligen jättebra och speciellt när man bara tränat i tre år. Jag har inte haft nån riktig koll på Freddies simhoppstalanger och där stod jag som världens curlingmorsa med hjärtat svällandes i bröstet och jag kunde inte riktigt sluta pussa på hennes huvud. 

 

Självklart slutade inte pinsamheterna där, det var nästan så jag ville smälla till mig själv på käften. Men jag kunde liksom inte gå därifrån! Jag var tvungen att stå framför bussen medan passagerarna satte sig (och busschauffören roat betraktade mig från förarhytten) och hoppsa upp och ner som en spattig konfirmand medan jag kastade slängpussar till Freddie, vinkade min hand ur led och sedan suckade lite ömt för mig själv och nickade menande åt de andra föräldrarna som var något mer sansade. Hon var ju så liten där hon satt bredvid en lägerkompis, i sin inbakade fläta jag gjort på morgonen, med sin påse matsäck jag förberett åt henne. Innan bussen åkte kastade jag mig på en sista gång helt ogenerat inför ledarna och kramade om henne hårt.

 

Hon kommer hem om fyra dagar liksom. Men det var inte för inte som jag kände en lätt vemodig klump i halsen medan jag gick därifrån. Efter att ha nappat åt mig ett ex SvD.