bloggenjosse

Första sekundrarna som jag var i mitt nya hem bredde jag på med min påhittade amerikanska. Detta varade som sagt inte så länge, för nu behövde jag prata i långa haranger för att låta någorlunda normalt funtad, och när man pratar länge (med människor med amerikanska som modersmål) blir det lätt lite blackout i hjärnan. Vad händer då undrar ni. Jo. Jag börjar prata med indisk accent. 

 

Ett par dagar senare och många frustrationer över min muns sätt att representera mig gick jag över till vanlig hederlig svengelska. Vaj nått. Jag kommer väl antagligen lära mig prata såsom man bör här i amerikatt efter ett tag, och för att underlätta för mig när jag pratar med mina monsterbarn är det lika bra att kunna prata först och när det går bra kan jag finslipa HUR jag pratar. 

 

Lika enkelt som det låter.