Men nä!
Alltså grejen var att när jag vaknade sådär sent kände jag bara, okej men upp nu och gör nåt ba!
Så jag gick upp, åt en grapefrukt, ut på altanen, läste om musik och solade. Typ det. Hängde med Jossan ett tag och försökte att inte sitta vid datorn så mycket. Skönt.
Och sen när bilen fick punka. Jag var på väg till Camilla då för filmkväll typ och hade precis startat bilen då jag kände att något inte stämde. Bilen kändes som att den "puttrade" och lutade tillochmed lite. Vem som helst hade väl redan på uppfarten stannat och kollat hjulen men jag hade bråttom så det var inte förrän jag var på själva vägen som jag kände att något var rejält fel. Så jag svängde in på gatan bredvid och tja, hjulet har ju sett sina bättre dagar. Vad gör man? Bildoktor som jag är förstod jag att jag inte kunde köra någonstans om jag inte ville slita bort däcket, så jag stod lutad mot bilen och försökte tänka. Och medan jag stod där, lite halvborta för jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till, kom en av våra grannar förbicyklande. Eller alltså, han höll på att rulla runt på sin gata lite när han såg mig där strandad och cyklade alltså förbi.
Medan jag stod där och förklarade situationen (som han såg på en gång förstås) på korkad danderydska "eh asså shit vet typ inte vad som har hänt men asså såhär var hjulet INTE förut när jag åkte med bilen och asså eh shit så jävla stört asså typ vet inte ba?!" så nickade han lugnt och förklarade sen precis hur man skulle göra. Han ser förresten precis ut som min morfar, inte ett uns fett på kroppen, snarare består han bara av skinn, ben cykelmuskler och senor, lite rynkig förstås men också brunbränd av 15 soltimmar per dag.
Åh jag blev typ kär, han var så himla snäll och hjälpte mig! Han hämtade domkraft som han självklart hade hos sig (har vi en sån?! ingen aning), skruvade vant loss bultarna från däcket och gick hem och pumpade upp det så jag i alla fall kunde köra tillbaka bilen. Jag tror i och för sig att han som många äldre tycker det är kul att få användning av de erfarenheter de bär med sig men jag var salig över vilken grannsämja vi hade!
Och medan jag väntade på att han skulle pumpa upp däcket (som hade nåt hål i sig så jag får fixa det på måndag eller så..) kände jag faktiskt mig varken stressad, irriterad eller hade någon slags ångest i mig. Jag kände bara ett inre lugn som jag ändå känt under hela dagen. Jag tror att det har att göra med att jag varit ute mycket idag och varvat ner i mig själv. Inte för att jag stressat runt speciellt mycket annars men jag har haft mycket jobbiga tankar inom mig som tagit för mycket plats.
Så jag blundade och kände mig så rofylld i den ganska ljumna sommarkvällen. Jag känner ingen otålighet eller rastlöshet som jag känt de senaste dagarna, och det är SÅ skönt, ni anar inte!!! Det finns en känsla av att allt nog ordnar sig tillslut, att jag inte ska oroa mig så mycket över morgondagen. Kanske städade jag bort lite av mina jobbigare tankar när jag rensade mitt golv som varit överbelamrat ett tag nu.
Imorrn ska jag banne mig ta en lång jävla promenad. Och ikväll ska jag rita. Och njuta av mitt lugn.
