bloggenjosse

en söndag efter

Kategori: Allmänt

...och idag är en sån där söndag då jag är asbakis, ser ut som en panda runt ögonen och inte gör något speciellt. Typ sitter och plinkar på gitarren och helt plötsligt får jag något ryck och måste springa i trappan ett par gånger, sjunga jättehögt eller bara bita mig jättehårt i läppen för att inte skrika rakt ut. #jagvetintevadjagär

många måndagar på ett år

Kategori: Allmänt

Nu drar det ihop sig hörni. Texten är typ färdig, ska fixa med bilderna och sen korrläsa texten ett par ggr till och eventuellt fixa lite småfel. Bild och text är äntligen uppe på hemsidan, tyvärr har nyheten sjunkit ner ett par snäpp (bla till förmån för en nyhet om hur en fotbollsplan inte var möjlig att arrangera ponnyhopptävling på...asså...) men hoppas folk ser den ändå! 
 
Håglöshet är annars ett ord som jag letat lite efter idag, och sedan hittade och tyckte att det passade in till min sinnesstämning för tillfället. Det var ju första dagen på bcm vilket var lite som att gå in i en vägg både psykiskt och fysiskt. Men fattar ni hur vältränad jag var förut eller, jag förstår inte hur jag inte kunde inse det!! Nånstans december-januari; efter att ha tragglat sig fram på opumpad cykel i en snödriva i princip sprang jag med hurtiga höga knän trappa upp och gata ner, i ett jävla raskt tempo. Idag när min första hisslösa trappa kom var mina ben så geléaktiga när jag äntligen nådde fjärde våningen att jag var tvungen att gå långsamt, långsamt nerför så jag inte skulle dråsa ihop i en hög. Hehe! 
 
Men hursom, alltså som jag tjatat om ett par gånger tidigare, jag har ju haft planen inställd på asienresa och aldrig riktigt tänkt på vad som händer sen (förutom ett par gånger i slutet av resan men då var det ju inte på riktigt. Det där "efteråt"). Många hade slutat på bcm, bland annat sexig&rolig coach. Boring. Det fick mig att känna mig lite misslyckad som eventuellt ska traggla runt där eventuellt ett par månader till. Visserligen inte i stil med Peter som är 30+ och jobbat där minst tio år, men ändå. Å andra sidan behöver jag verkligen pengar, och skulle jag inte ta det här jobbet skulle jag kanske gå arbetslös, pengalös och byxalös fram till påska. 
 
Nu ska jag spela gitarr och (fixa bilder&artikel) sträcka på min stela värkande kropppp.
 
 
söthest på vedaa

och då kommer känslan den smygande känslan

Kategori: Allmänt

 
Åhå åhå. Det var kanske inte så farligt med ett sånt där lag-SM som jag inbillat mig. Skittrött i kroppen så efter att ha hällt i mig både kaffe och cola var jag en speedad kanin och studsade runt mellan dressyrhästar och domare och lyfte på varje sten bokstavligen för att hitta ett scoop. Fick intervjua Lussan som var lagledare för vinnande SMlaget. Ni kanske inte vet det men hon är lite av en ikon, iaf profil i ridsporten bla genom sina OSinsatser och WorldCupvinster osv. Coolt. Sen fick jag intervjua stallchefen som råkade vinna för en gångs skull när jag var reporter. Damn. Men det gick bra. 
 
Uh mår lite illa nu. Ska jobba om sex timmar. Min text är åt helvete, har fått alldeles för få tecken tillgodo och jag fattar inte varför webbred inte bytt ut den futtiga fula notisnyheten på hemsidan mot min jätteutförliga text färgad av en vind, ackompanjerad av två fina bilder??
 
Så imorrn är det tillbaka till BCM. Jösses. Sju månader sedan lite drygt. Redan när jag var på augustidressyren idag (var ju på samma ställe förra året) fick jag lite dejá vù-känsla, eller åtminstone nån såndär konstig rätt obehaglig känsla av att tiden nästan stått stilla och att jag var tillbaka på samma plattform som förra året. Inte för att jag riktigt vet vad jag väntat mig av min asienvistelse, kanske att jag skulle hitta ett liv i en soptunna på arlanda flygplats vid hemkomsten. Den där lite dammiga känslan ökade när jag kom hem och vi hade middag för en familj som bor i USA och besökte oss exakt vid samma tidpunkt förra året. Kommer fan ihåg vad vi åt och pratade om och hela köret. Vad händer med mig? Varför står jag och trampar på samma ställe?? What have i become??? 
 
Och när jag återvänder till bring imorgon hoppas jag att jag ser det som början på en ny slags era eller så, tja vi får se imorrn! Numåstejagsova. 
 
winning team från idag #teamswe#hej&håhästideblå

blir lite handfallen

Kategori: Allmänt

Det värsta är när jag pendlar så kraftigt i tankarna. Alltså positiva tankar, höga toppiga berg varvat med negativa tankar som störtdyker djupt ner i mörka dalar. Jag finner mig själv sitta stirrandes rakt fram med glasartad blick utan att göra någonting alls och jag får med stor kraftansträngning slita bort mig från min zombiefiering. 
 
Jag är så satans nervös inför imorgon. Blandat med; Varför gör jag så stor grej av allt? Jag kommer verkligen ångra imorgon att jag stressat upp mig så mycket inför det här eftersom det var en PIECE OF CAKE. 
 
Jag kan inte sova, har sovit fantastiskt lite de senaste dagarna och nu vill jag sova men då får jag inte för jag ska hämta päronen på arlanda om tre timmar. 
 
Under den tiden måste jag researcha allt jag kan så jag kan känna mig lite lugnare,
 
men jag får någon slags likgiltig känsla inför allt, spelar det någon roll och varför ska jag ens bry mig??? 
 
Jag borde städa mitt rum. 

[email protected]

Kategori: Allmänt

Det börjar bli lite svårare att andas. Strupen liksom snör ihop sig, i magen rör det sig oroligt och jag är plötsligt totalt medveten om alla ljud runtomkring mig, jag ser kristallklart samtidigt som mitt tunnelseende inte kan vara djupare och mina öron är ändå blodfyllda och det rusar i dem tills det når ett klimax,allt blir tvärtyst och bara mina tunga hjärtslag hörs rytmiskt pulserande och stänger ute alla andra ljud. Händerna är lätt svettiga. Jag tar ett darrande lätt andetag. 
 
Det är ändå inte lunginflammationen som gjort återbesök. Alla tankar och alla handlingar kretsar kring en dag och det är SÖNDAG då jag återigen ska axla min skjutjärnsreporterrock och besöka en hästtävling. En dressyrtävling. Bara i Vallentuna, typ SM och lite sånt. 
 
Alltså jag har litegrann förträngt själva tävlingen och dess egentliga innebörd. Men de senaste dagarna då datumet långsamt och ofrånkomligt krypit närmare såsom det lika obarmhärtigt gör till dagen då man skriver ett avgörande matteprov, ska dra ut en tand (eller två på en gång om man så vill) eller något liknande, orkar inte hitta på fler liknelser då inget känns som i den här situationen!!!! Och ju längre in på augusti vi kommer desto mer påtagligt blir själva uppgiften, tävlingen, dess status och vad fan jag ska hitta på. 
 
Tidigare har jag viftat bort min oro (och nästan lyckats lugna mig) med att jag alltid är nervös inför sådana här saker och när jag väl är där "är det ju inte så farligt". 
 
Men jag har aldrig rapporterat från ett SM. Sveriges absolut största hästsporthändelse för tillfället. Jag har aldrig blivit ombedd att skriva tretusen tecken och själv välja om jag vill ha allt i en text eller köra referat plus intervju. En GrandPrixtävling är nog för att göra mig nervös både innan under och genom lite eftersvallningar efteråt tack vare stämningen på tävlingen, hästfolket (tänk er femtio+ dressyrtanter med stålblick och bistert ihopknipen mun), alla nerver som dansar runt i luften, alla blickar och förutfattade meningar, det utrymme för misstag eller okunskap som finns (=inget). 
 
Ni kanske förstår grejen. Jag kanske förstorar det hela. Men jag kan inte hjälpa att jag är så satansinihelvetesjävlarnervös. Det är som jag kanske nämnt ett SM. Ett svenskt mästerskap. Antagligen ska jag göra referenser till alla falsterbotävlingar i somras, nations cup i juni, individuella SM:et i dressyr, det uppkommande EM:et (om två veckor) och jag har inte ens kunnat följa allt eftersom jag inte varit hemma!!! Jag är helt lost på alla specifika SMregler (som jag måste tillämpa i mina frågor), jag kan inte ens läsa startlistorna ordentligt (mina ilskna tårar förblindar synen) och att researcha fakta på nätet om svensk hästsport är banne mig svårare än rymdfysik. Speciellt när all kunskap om hästsport inte ens hamnat i så moderna medier som böcker utan det mesta lärs fortfarande ut muntligt generation till generation. 
 
För att inte tala om bilderna. Herregud. På ett SM måste man ha bra bilder. Vad gör jag om kameran fuckar upp? Om det är sepeväder så jag inte kan ta bra bilder? Skulle jag googla pictures captured with potato nu skulle jag tyckt att det var kvalitetsmässigt bättre bilder än jag någonsin kommer kunna ta. 
 
Och så antagligen kommer djursholmsligan husera där, allt det där försvinner dock lite i det stora ångestladdade SMmolnet, så jag orkar inte riktigt bry mig om det just nu. 
 
Men jag är ingen grinolle. Klart jag vill göra detta. Halvt i alla fall. Eller det mesta av mig vill att det ska vara över. Åhh. Nu ska jag återgå till att plugga SMkunskap och förbereda mig så jävla noga jag bara kan, om det mesta är emot mig kan jag ju inte göra annat än att researcha och skriva ner allt jag kommer över. Hoppas det går bra. Den som lever får se. 
 
Tänk vad lätt jag fått för mig om jag bara skulle köra en nationell ponnyhoppning msv b....
 
...nu blir det elitdressyr lagSM a la jättesvårt totalt utanför min comfort zone. Tjoooooho

stop it, you're driving me bonkers!

Kategori: Allmänt

Klockan är nio och jag har varit vaken ett tag. Sedan halv sju faktiskt eftersom jag skulle åka och lämna Freddie på cityterminalen för hennes simhoppsläger i Karlskoga. Åh vi hade det så mysigt igår! Först var vi på konfirmation; jag Marcus&Freddie representerade hela familjen och jag upprepade versionen att "jaa mamma och pappa är i Grekland så här är vi och representerar familjen thihi!". Inte så många som gav så många fucks om det faktiskt. Konfirmationsgudstjänsten var för lång och skittråkig, nästan tre timmar satt vi i en instängd kyrka (min dopkyrka fö) och var tvungna att lyssna på spattiga femtonåringar som sjunger att man ska älska dem som de är och babblar om fantastiska läger med fantastiska kompisar (eller mer; "öhh typ asbra assåe"). 
 
Jag hade bestämt med Freddie att vi skulle ha myskväll för att ingen annan i familjen skulle vara hemma och jag skulle lämna henne vid bussen morgonen därpå. Dock drog konfirmationsmottagningen ut på tiden och det blev liksom aldrig tillfälle att gå. Vi åt och jag var sur och ville ha sushi (som jag och freddie bestämt innan att vi skulle ha!!). Men när paketöppningen för den spattige konfirmanden var färdig och vi kunde dra oss hemåt vid åttatiden sa Freddie att hon inte ätit så mycket bara för att "spara sig" till sushi efteråt!!! Awwww!! 
 
Film blev det dock inte. Vi hittade inte Life of Pi som vi tänkt se och dessutom var klockan rätt mycket. Vi åt istället och jag försökte på storasysterligt vis lugna Freddie som var lite nervös inför det kommande lägret. Och jag läste Harry Potter och spelade nästan upp en scen medan jag tänkte att "fan jag borde bli uppläsare av något slag!"
 
Det var svårt att sova under natten eftersom jag var så rädd att försova mig. Men allt gick bra, vi åt frukost i lugn och ro och spelade kort. Så kom stunden då jag skulle lämna ifrån mig Freddie på bussen. Jag följde förstås med hela vägen fram till bussen som en skugga, kramandes på Freddies axel. En av tränarna som inte haft Freddie tidigare hälsade. Han undrade hur länge hon hoppat ("sen jag var åtta" pep Freddie) och vilken nivå hon var på ("D!"). D-nivå är tydligen jättebra och speciellt när man bara tränat i tre år. Jag har inte haft nån riktig koll på Freddies simhoppstalanger och där stod jag som världens curlingmorsa med hjärtat svällandes i bröstet och jag kunde inte riktigt sluta pussa på hennes huvud. 
 
Självklart slutade inte pinsamheterna där, det var nästan så jag ville smälla till mig själv på käften. Men jag kunde liksom inte gå därifrån! Jag var tvungen att stå framför bussen medan passagerarna satte sig (och busschauffören roat betraktade mig från förarhytten) och hoppsa upp och ner som en spattig konfirmand medan jag kastade slängpussar till Freddie, vinkade min hand ur led och sedan suckade lite ömt för mig själv och nickade menande åt de andra föräldrarna som var något mer sansade. Hon var ju så liten där hon satt bredvid en lägerkompis, i sin inbakade fläta jag gjort på morgonen, med sin påse matsäck jag förberett åt henne. Innan bussen åkte kastade jag mig på en sista gång helt ogenerat inför ledarna och kramade om henne hårt.
 
Hon kommer hem om fyra dagar liksom. Men det var inte för inte som jag kände en lätt vemodig klump i halsen medan jag gick därifrån. Efter att ha nappat åt mig ett ex SvD. 

fantastisk fredag uppenbarligen

Kategori: Allmänt

Kära läsare och bloggosfär. Fredagen den tredje augusti har varit oerhört förnämlig för att bjuda på smicker en smula. Jag gick för det första upp klockan nio. Klockan nio! Fyra timmar senare, alltså runt ett (när hela familjen sprang runt i vanlig ordning som yra höns och bytte kläder i all hast, letade diverse kameror och skällde på varandra för att vara ivägen) stod jag med en plattång i ena handen, skor i andra medan mina ögon pilade mellan vilken ytterjacka jag skulle ha ovanpå klänningen (behövdes egentligen inte, sjukt varmt idag men jag lekte dotter ur fin familj och kände att jag ville täcka axlarna. Sjal har jag liksom inte kunnat använda i Sverige) och DÅ tillät jag mig själv tänka att vid den här tiden brukar jag skvalpa ur sängen. Jag älskar att kunna gå upp självmant tidigt, vilket jag räknar som innan halv tio. 
 
Vilket fall. Fantastiskt väder. Vi var på Operan där Freddie varit på balettkollo och såg en fantastiskt tråkig uppvisning av balettviftande elva-tolvåringar. Jag applåderade snällt och nickade åt min moster att "är de inte FANTASTISKT duktiga?". 
 
Vi åt senare middag på Bockholmen. Det var gott men hade varit ännu godare om inte en viss bror var tvungen att bete sig åt helvete så man måste skämmas. Jag skojar bara. Vi åt fint och gott och njöt av en fantastisk sjöutsikt och hade helt enkelt en underbar augustiafton. Det måste ni ju förstå. God mat varvat med fantastiskt intellektuella samtalsämnen familjen emellan som exempelvis hur disken ska skötas medan päronen är i grekland en vecka eller helt enkelt vanlig kärleksfull pajkastning åt höger och vänster. Familjekärlek ni vet. 
 
Hursomhelst. Trots att det är en molande värk i en viss undre region relativt konstant går jag med Freddie och avrundar en fantastisk dag med lite bad i Edsviken. Vi blir raggade på av tolvåringar som tror att Freddie och jag är fnittrande bästisar medan jag mest vill bjuda in dem till lite HarryPotter-högläsning. Och solen går ner i väst eller om det är öst och ännu en augustidag är till ända i den sista ljuva sommartiden.
 
 
Freddie vid vattnet

pleased to meet you, hope you guessed my name

Kategori: Allmänt

Hej bloggen. När man är bakis blir man så satans seg. Jag har i och för sig drabbats av en fantastisk LATHET de senaste veckorna att jag knappt orkar rulla ut till altanen och sola (om solen skiner det vill säga). När man dessutom är lite snurrig/borta i huvudet som idag och sätter sig i bikini på altanen runt tre, börjar läsa och fäller ner solglasögonen för att fem minuter senare när det snålblåst alltför länge märka att det är mulet, då förstår man att det är på riktigt. Den här underliga känslan av EXISTENS. Den underliga känslan av att FINNAS när man inte gör det. Eller jag menar tvärtom. 
 
Hursomhelst, jag ska inte bli långrandig. Jessica våldgästade mig med kompis i släptåg så vi har ätit mat hos mig eftersom jag inte kunnat ta mig någonstans förutom, nej jag menar att jag inte kunnat ÅKA KOMMUNALT någonstans för att ett päron till brorsa har snott mitt busskort (förmodar jag, det var i alla fall borta och jag är verkligen hundra procent på att jag inte ens tog upp det inatt). Så i alla fall. Jag har dock kommit igång lite med att bota min lathet nu. Det känns i luften. Det känns i kroppen. Vilket innebär att jag faktiskt ska lägga mig nu, läsa några blad i en god bok och sedan gå upp INNAN nio imorgon. Ingen sträcksovning till två no more! Och jag ska göra massor av saker imorgon. Imorgon ska jag åstadkomma fantastiska saker. Torsdagar har guld i mund. Godnatt.