bloggenjosse

Äh! Fuck straffrunda! Dessutom ser jag aldrig (...) motion som straff utan hellre som en belöning! Därför funkar det inte att springa nu.

För typ precis efter jag bloggat sökte jag lite jobb och fem minuter senare ringde telefonen så nu ska jag på intervju imorrn!!

Därför kanske jag borde springa en runda nu bara som belöning över bra arbete idag, tänker ni? Nej, för det spöregnar. Eller blåser som fan i alla fall. Jag ska ha en kopp varm choklad. Dessutom har jag hört att onsdagar är perfekta springdagar.

Gick till Therese Alshammar. Väldigt kul! Grattis till henne! Hon var duktig!

Det roliga är att i SvD, sidorna efter Tessanreportaget har dom ett cirkeldiagram som visar bragdguldets fördelning över sommarsporter. Självklart finns inte ens ridsporten med eftersom den ALDRIG fått något bragdguld (trots en hel drös bragder genom åren). Simsporten gick med Tessan upp till att bli den sport som fått näst flest bragdguld.

Och det var ju faktiskt så att Rolf-Göran Bengtsson med sin fantastiska vinst i EM i Madrid var en av de hetaste kandidaterna till att vinna bragdguldet. För visst helvete var det väl en bragd?? Och hur bövlen ska han göra nu om han inte ens kan vinna ett EM-guld, då är det alltså bara OS-guld som räknas (juryn har tydligen glömt vem av kandidaterna som fick OS-silver senast. Inte nån från simsporten iaf)?? I ridsportens värld är ju EM tuffare än VM eftersom alla vet att de bästa ryttarna finns i Europa. Tänk om Ninja helt plötsligt faller ihop och dör som Hickstead? Visst har Roffe några andra bra hästar men ingen når direkt upp till samma nivå som Ninja gör.

Åh jag blir bara så irriterad. Juryn hade världens chans att tänka nytt och våga ge guldet till RGB men istället fortsätter man att behandla ridsporten som en särsport, man underskattar den grovt och fortsätter istället lunka på i sin invanda PK-takt. Jag säger inte att Tessan inte förtjänade guldet för det gjorde hon verkligen säkert men jag bara undrar när Sveriges näst största sport äntligen ska bli accepterad i sportens finrum och mottas av alla andra, vilket jag är säker på att den skulle göra med ett sådant pris.


2a på världsrankingen och leder just nu världscupen....

Japp, sad but true. Jag vräker i mig pepparkakor som om det inte fanns en morgondag. Nu kanske ni tänker att det är jävligt onödigt att gå hungrig hela dagen och leva på typ äpplen för att sen förstöra allt med att proppa i sig pepparkakor och ja, det är det. But that's how I roll! Tyvärr.



Fucking fuckers (c) google

Freddie Mercury
5 september 1946 - 24 november 1991

Usch vad jag pendlar upp och ner. I typ allt. Imorse vaknade jag och mådde rätt okej, men nu har jag verkligen grävt ner mig. Har ägnat kvällen åt att lyssna igenom Janis Joplin och se intervjuer med henne som jag redan sett hundrafemtio gånger. Vet att det redan är fastslaget men ÅH en så enastående artist/sångare/whatever hon är!! Och jag vet att detta är ett rätt töntigt önsketänkande à la en drömmande femtonåring men jag skulle verkligen göra allt för att leva under sextiotalet. I den romantiserade bilden av sextiotalet vill säga. För även om allt inte var frid och fröjd förstås då, samhället var rätt ojämnt fördelat och mycket var sämre än idag så hände det många jävligt bra saker och många intressanta saker hände.

Såg någon rätt dålig dokumentär om Janis' liv också. Det är lite halvkul när nån bbc-kanal skrapar ihop ett gäng entusiastiska "vi-var-bästa-vänner-med-Janis" som får berätta om allt skoj man upplevt med henne (vilket troligtvis hittades på så fort lönen för programmedverkan presenterats). Oftast framställs huvudpersonen i ett mer skandalfyllt perspektiv, allt för så bra TV som möjligt. I vilket fall berättade man i programmet hur Janis blev retad i skolan för hennes annorlunda utseende/vikt och pojkarna röstade tydligen till och med fram henne som skolans fulaste kille(!). Därför lämnade hon Texas rätt snart, drog till Californien och San Fransisco och resten är historia.

När jag läste om hennes skolperiod kunde jag inte låta bli att dra paralleller till dagens skola. För det känns som att skolan förr hade ett råare klimat bland eleverna, där de kunde bete sig riktigt jävligt mot varandra. Jag tror bland annat det hade att göra med själva samhällets syn på olika människors värde vilket barnen förstås anammade. Att man såg ner på vissa människor bara för deras sätt att vara annorlunda. I dagens skola vilket jag kanske inte har sån jättebra insyn i tycker jag ändå det finns mer acceptans och tolerans. Som lärarvikarie åker jag ju runt i massa skolor och då spelar det ingen roll om det är dagis eller högstadie, för så fort barnen lär sig hålla en penna får de massproducera lappar som sätts upp lite överallt i skolan med budskap som "alla får vara med" och "man ska vara snäll mot alla" osv. Vilket vissa ändå inte får in i sitt huvud, men barnen lär sig ändå att leva med och behandla människor på ett annat sätt.

Självklart finns mobbing och översittarbeteenden kvar i skolan, likväl som man kan se ner på någon för att den ser annorlunda ut eller beter sig på ett annat sätt. Däremot märks det inte på samma sätt. Om man på sjuttiotalet körde ner någons huvud i toalettstolen har man sin fasad kvar och bemöter andra snällt och inställsamt. Som dock förändras så fort personen gått därifrån och man börjar snacka skit om denne med sin kompis. Falskheten, som genomsyrar hela vårt samhälle idag har blivit ett nytt sätt att dämpa sin osäkerhet och egoboosta en själv. Falskheten finns överallt. Inte bara i maten (mamma scans "köttbullar), kläder (fuskpäls!), TV och musik, internet (Facebook är kanske falskhetens högborg) men även bland människor. Det kommer nog alltid finnas dåliga beteenden, fördomar och en ovilja att behandla alla jämlikt men jag tror inte det blir bättre av att försöka dölja det med spelade känslor. Men folk börjar ju tröttna lite på den utbredda falskheten i samhället vilket pengakåta företag är snabba att märka och direkt börjar med "äkta vara", "ekologiskt", "hemlagat", "närproducerat", "hemmagjord" osv. Vilket i sig också är en låtsad verklighet. Eller?

Vi går tillbaka till Janis. Självklart är hon den jag ritar av just nu. Och jag blir väldigt inspirerad av henne, jag vill verkligen försöka leva efter hennes devis ("be true to yourself") vilket är svårt för mig. Jag längtar efter att få vara en fri själ och leva för mig, drivas av det jag brinner för (vad det nu är) och ta dagen som den kommer. Å andra sidan är jag andra dagar helt uppslukad av någon annan person som är och gör något helt annat. Så jävla svårt att vara så velig som jag är. Oftast känner jag dock lite av Janis i mig, alltså leva som en fri själ. Och det är då jag mår som sämst när jag sitter här nergrävd bakom min datorskärm och läser om andra personer som  kastar sig ut i världen. Janis lämnade Texas som 19åring. Idag är det inte lika lätt att bryta upp på samma sätt av många olika skäl. För mig är det främst pengaskäl. Och det är då när jag ser mitt liv flyga iväg, bortkastat och eländigt, som man har svårt att ta sig uppåt.

(Var hos doktorn idag btw. Han sa att mycket jag upplever just nu beror på olyckan och hjärnan som fått sig en smäll. Den smällen skedde exempelvis precis i talcentrum och det är därför jag får svårt att hitta ord. Så jag hoppas att alla dessa biverkningar typ depression, håglöshet, orkeslöshet och trötthet, försvinner alltmer ju mer min hjärna läker.)