bloggenjosse

Haha det känns så konstigt. Imorrn, 06:50 åker jag. Damn! Borta i tre månader!! Det känns vid första anblicken ganska kort, sen när man tänker på det känns det ändå väldigt långt, men tänker man lite längre så är det inte så jävla länge. Man kan avdramatisera det hela, för att citera min körlärare. Försöker, men det är svårt. Ska jag ha med dom shortsen eller inte? Ska jag ha en plusförsäkring eller ej? Varfan la jag passet?

Är det bara jag som känner att jag inte har koll på något inför min resa? Är jag onormal??

Jag gick och vaccinerade mig idag, själv. Förra gången var ju Camilla och Ullis med, och då tog jag 1a Hepatit-B sprutan av två. Idag skulle jag alltså ta den andra (själv). Tanten bakom disken var snäll. Näääe sa hon. Malariapiller behöver du inte ha i Thailand, vem sa det?
Inte för att jag kom ihåg vad sura tanten från förra gången hette som ordinerat det, men eftersom hon var sur och tanten nu snäll och glad litade jag hellre på nutidstanten.
"okej!" sa jag glatt "inga malariapiller!" (ekonomisk cheyy tänkte jag)
Så nu får jag väl förlita mig på myggnät och myggstift. Men vi skulle ju inte sova i djungeln.

Ja, sen dags för spruts. Spruttanten var snäll hon med. Jag frågade lite försiktigt, eftersom jag har ont i hela kroppen nu (joggade 6 km imorse och gick typ 3 med Z) om det gick bra att vaccinera sig (TVÅ sprutor dessutom).
"Jag har ju tränat lite på sistone"
"Jaaaja det ska gå bra"

Sedan när vi skulle ta sprutorna (tyfoid och hepB) petade hon lite på min arm först.
"Jaa här syns det att du har tränat!"

Och jag var som på små moln hela vägen till Gamla Stans station. Som om det inte var nog lyckades jag åka gratis hela vägen, de två första gångerna pga en spärr som var sen att stänga dörrarna på och den sista för att jag inte pallade betala för EN resa hem och helt enkelt gick efter en stressad snubbe.
Slinkyslyna (eller vad jag kallade mig) har talat.
      
Piz out yo!

orkar inte!! Fan att den här dan inte ville sig heller. Imorrn ska jag springa långt. Tills jag ramlar och spyr i snön. När jag är i Spanien kommer jag inte kunna äta vad jag vill heller, ett äpple om dagen som man säger!

I Spanien ska jag vända på dygnet och bli en normal trevlig människa. Och glömma sorger och besvär.


(c) jag

Det har varit lite tunt med bilder på sistone. Och jag kommer inte på något intressantare att lägga upp än typ den här. som jag fotade för ett år sedan. Borde väl lägga upp tio egopics på raken, men jag tycker sånt är lite töntigt. Ska bättra mig på den fronten, *ler*

Jag tycker det var tråkigt att höra att hon dött. Å andra sidan förstod jag att det inte var långt kvar, när jag såg nåt reportage angående henne och hennes lungsjukdom KOL för några år sedan.. Hon levde nog ett rätt hårt och intensivt liv, men hon hann såklart göra och uppleva många saker.

Men tycker inte ni hon har ett rätt vackert, ganska säreget men ändå trollbindande utseende? Jag såg en bild på henne som jag inte hittar nu, men den var jättehäftig och bara strålade ut energi! Den skulle jag vilja rita av, om jag kunde rita.

Okej hörni. Jag har nu lugnat mig såpass att jag kan skriva ett normalt inlägg utan att önska död åt världen men det krävdes en del ältande, tröst på olika forum och mumsmums. Förlåt, knäckebröd.

Ni förstår säkert att det gäller teorin. Jag kan ta det från början:

La mig rätt sent igår ändå, men jag kände mig någorlunda säker eftersom jag läst igenom boken en massa gånger plus gjort test på körskolan huuuur många gånger som helst! Så imorse gjorde jag repetitionstesten för att försöka klara det så jag kunde gå vidare och göra slutprovet. Problemet var att jag alltid fick minst ett poäng under godkänt, så jag kom aldrig vidare! Tillslut var jag tvungen att åka in till stan och infinna mig på det sabla trafikkontoret.

Kom dit i tid, allt lugnt, fixade mitt foto, såg förjävlig ut, ok, fick ta om fotot (för att håret hängde som en emolugg över ena ögat=tydligen inte godkänt). Sen sistaminutenpluggade jag, innan det var dags att gå in. Jag hade sneglat på de som kom ut ur salarna, hur de såg ut. De flesta såg neutrala ut så det var svårt att avgöra om dom var godkända eller inte. Precis när jag skulle in i salen ropar en receptionist en tjejs namn, och hon pratade så högt att ALLA hörde. Gud vad pinsamt. Ännu värre var att tjejen på något sätt inte fattat att man måste göra BÅDE riskettan o halkbana innan man får göra teorin. Det skrattade jag gott åt för mig själv, i ungefär två sekunder innan jag påminde mig om att 50 minuter senare kanske jag inte var lika jävla glad i hågen. Så jag gick in.

Datorerna var numrerade, och genast funderade jag på vilket som var mitt lyckonummer. Sen kom jag på att om jag valde nummer kanske jag valde ett otursnummer och hakade upp mig på det under hela provet. Som tur var behövde jag inte bekymra mig om det, vi fick tilldelat datornummer. Jag fick nummer 18. 18 var förut mitt turnummer men INTE nu mer.

Så var det bara att börja! Var jättenervös i början, sen efter de fyra första frågorna fylldes jag av en känsla av att jag kanske klarar detta! Denna känsla försvann ungefär efter fråga 10. Det var frågor om släpvikt (I'm like, who cares, i mean, hello??!) och typ situationsfrågor som är rena tolkningsfrågorna!! En fråga hakade jag upp mig på. Superlätt egentligen men vafan:

Du har parkerat. I vilken ordning utför du momenten när du tar dig därifrån (typ)

och sen var alternativen kontrollera trafik, ge signal och köra iväg i olika ordningar. Först valde jag kontrollera, signal och köra iväg, men det var något som störde mig med den. I slutet gick jag igenom alla svar och ändrade (ungefär en minut kvar) det svaret till ett annat (tecken, kontroll, köra).

Det var lite stressande också med människor som reste sig från sina datorer i slutet, och som (jag tjuvkikade förstås) hade godkänt, varenda en jag lyckades tjuvkika på!! Känslan av att jag inte skulle klara det bara växte. Men så länge jag fick över 45 poäng och inte typ 51 poäng (G=52) var det väl ok! Eller alltså om jag inte skulle klara det skulle jag i alla fall inte ligga på gränsen, det är åt helvete.

Så tittar jag igenom svaren en sista gång. Kisar med ögonen (ville inte titta, kändes mer högtidligt att blunda och sen mötas av gröna bokstäver) och trycker på AVSLUTA PROV!! Men först kom det upp en ruta som undrade om jag var stensäker? "Förfan" muttrade jag och trycker ok. Hinner inte blunda. De röda äckliga bokstäverna möter mig innan jag gör något annat.  Först stirrar jag bara på skärmen. Sedan mot poängen. Siffrorna 5 och 1 valsar framför ögonen och hjälplösheten får mig att sjunka ihop. Vill inte visa de röda bokstäverna för killen i raden bakom, så jag trycker snabbt på "felaktiga svar". Genast kommer den parkerade bilen upp, med frågan i vilken ordning momenten ska utföras.

Men vafan. Ingen idé att deppa ihop. Jag kan göra om provet eller hur? Jag behöver bara fortsätta plugga ett par veckor innan jag är klar? Betala ba 220 spänn. Det värsta är att:
1) det känns iNTE bra inför fre
2) Mitt självförtroende är på -3332 just nu
3) jag kommer inte ha körkortet om jag mot alla odds fixar det på fre (men jag måste ändå göra det för att slippa göra om hela processen vilket leder mig till punkt fyra..)
4) ... vilket betyder att pressen att jag MÅSTE klara uppkörningen har plötsligt ökat rätt markant. Vilken jävla loser failar på båda proven? Finns nån sån ens?

Nu ska jag fortsätta tänka upplyftande tankar resten av dagen.

klarar jag inte teorin imorrn får det vara så. Men uppkörningen på fre ska jag banne mig klara.