bloggenjosse

Den sista ballongen är sprängd. Den sista tårtan uppäten. Det sista omslagspappret uppsopat. Vad pratar jag om egentligen? En terrorattack? Jordens undergång? Bättre upp; ett barnkalas.

Cirkustema var det på kalaset, som vi hade för min lillasyrra och hennes fjorton sexåriga kompisar. Mamma hade bestämt att jag skulle vara clown (jag gjorde min egen tolkning) och vi hade planerat flera dagar om vad som skulle göras, köpas och ätas. Efter många diskussioner, inköp och gör-det-själv arbete så slog klockan två - kalaset kunde börja!

Min clownkostym var utan röd näsa och med nån indiantröja från när jag var åtta ( ja, den var för trång) plus mjukisbyxor. Jag hade eyeliner (jag tänkte mig snygg-clown med inriktning på cirkusprinsessa, men resultatet nådde inte riktigt upp till förhoppningarna, om man säger så) och röda hjärtan på kinderna (för att skilja mig från mängden -mamma och min lillasyrra hade runda ringar). Iförd allt detta tog jag emot de skräckslagna barnen och välkomnade dem i min glättigaste röst, samtidigt som mamma hastade ut på balkongen med popcornen som hon glömt på spisen. Popcornen hade ungef'r samma färg som pepparkakor har.

Efter att ha försökt att leka lekar med barnen som var mycket blyga öppnade vi presenter istället. Det gick bra. Förutom att ljudnivån var uppe i 100 decibel och att barnen sprang iväg och började att jonglera, blåsa upp samt smälla ballonger och slänga kuddar på varandra medan barnen som hade presenter kvar satt tysta och försynta på sin plats. Men annars gick det bra. Jag kände dock att jag var tvungen att köra en ice-breaker(snarare en noise-breaker) så jag vrålade att "nu är det mat!!" och då lyssnade dom ju! 

När barnen så satt vid bordet delades först korv med bröd ut till alla. Även fast knappt hälften ens smakade. Sedan körde vi glass eller tårta, och då haglade beställningarna, "jag vill ha bara vaniljglass, fast med rosa på", "jag vill ha glass. Nej jag sa ju tårta!". En tjej ville bara ha vatten, och jag fick fylla på hennes glas flera gånger innan hon var nöjd. Helt plötsligt säger samma tjej att killen brevid (tror han är lite autistisk) hade spillt saft. Underdrift. hela glaset hade farit i golvet. Nu drog han stolen fram och tillbaka över pölen. En blöt handduk senare satt barnen någorlunda hela och rena igen vid bordet, och samma kille började då att misshandla muffinsarna samt vända tårttallriken uppochner och smeta in innehållet i duken. Jag svarade med att plocka bort hela hans servis, och så var problemet löst.

Efter detta krig skulle vi ha lite fler lekar. En tjej till mig berättade att killen (som var lite autistisk) var kär i henne. "Och jag är kär i honom!" sa hon lyckligt. Det var lite roligt faktiskt, men himla gulligt. Sen la hon sig på honom i soffan och förklarade att hon gillade honom. Jag valde att kolla bort. När lekarna var färdiga kom en riktig clown och skulle ha trolleri i typ en halvtimma, så jag lämnade lättat över till henne. Men hon hade varken clownnäsa eller nåt sånt, så jag blev lite dissappointed. Jag vet inte hur mycket det kostade, men jag hörde mamma säga något om en tusing (tusen spänn!!). Men alla barn fick ballonger i figurer, som den där wannabe-clownen var ganska skillad på att göra. Det tog kanske 20 sek att göra en blomma medand det tar 5 minuter innan jag lyckats knyta ballongen, och då har den ändå pyst ihop till en lite slokande påse.

Alla barn fick dessutom sockervadd och godispåse. Så det var fjorton sockerstinna barn som blev hämtade den eftermiddagen. Jag fick också en påse, för det var en tjej som inte kunde komma. Och nu sitter jag här. Bland smällande ballonger och pyrande ljus. Och min godispåse.