Det är konstigt hur insiktsfull man kan bli på en och samma dag. Hur humöret och känslorna bara kan ta en helt annan vändning.

Scenariot ser ut som följer;
Efter en väldigt slapp skoldag(jag klagar inte) med 3 lektioner och en sluttid på 11.40 så åkte jag hem till mig och tog det väldigt lugnt. Jag tog det faktiskt superlugnt ända fram till klockan var cirka 17, då mamma ringer och vill att jag ska hämta Freddie på skolan (ja elelr hon går i nollan.) Fredrikas hämttid är SENAST 17.00 på skolan eftersom dom stänger då, och man ska alltså helst vara där innan, optimala hämttiden är typ 16.30. Först blev jag väldigt sur, eftersom detta har hänt flera gånger tidigare, alla gånger har det varit så att jag fått flänga till dagis/skola med andan i halsen medan mamma kommer dit en minut senare, vilket känns väldigt onödigt för mig att jag ska springa dit när hon lika gärna kan komma en minut senare och hämta med bilen. Alla de gånger har jag blivit väldigt sur, speciellt som mamma har tjatat och gnällt om att hon sitter fast i världens bilkö på E4an och jag kommer hinna långt före henne ifall jag går direkt. Så har det visat sig att typ tre sekunder efter det samtalet har bilkön plötsligt lättat och hon har varit framme ibland innan jag kommit dit!

Den här gången gjorde mamma precis samma sak (déja vû upplevelse alltså!) och jag sa lugnt att hon skulle komma fram före mig i alla fall för så var det alltid. Men snäll som jag är gav jag efter för mamma betygade verkligen hur lång kö det var. Klockan var alltså fem över fem (hm undrar vart min tidsoptimism kommer från, eh?) och jag sprang till Mörby medan snöflingorna dalade ner till marken. Vid Mörby tog jag en buss en station så jag skulle komma snabbare fram till dagiset. Precis vid busshållplatsen ringer min mobil och jag vet precis vad det gäller.
Mamma: Var är du?
Jag: meh, jag är vid hållplatsen jag är nästan framme.
Mamma: Oj jaså, men jag är redan vid dagiset... :o
Jag: *Klick!*

Jag vände om och började resolut gå hemåt. Jag visste att det skulle bli såhär! Det låter verkligen som en bagatell man inte behöver uppröras så mycket av men i alla fall. Så jag kom på att ifall jag kunde lika gärna jogga hem (en annan väg hem för jag ville inte att mamma skulle hitta mig vid vägen). Och när jag ändå var ute och joggade kunde jag lika gärna jogga en ordentlig runda! Jag sprang ner till vattnet, och sedan uppför backarna. Där någonstans var jag ordentligt yr och efter näst sista backen upp var jag tvungen att ta stöd mot en lyktstolpe, för att inte ramla. Det kändes ungefär som om jag gjort femtio varv i norsk fylla liksom! Men även om det var ganska jobbigt (med tanke på min kondition, jag sprang ca 4 km i kuperad terräng) så var det jättehärligt att springa på ett vitt, gnistrande täcke av frasig nysnö, medan de lätta snöflingorna fjäderlätt singlade ner runt omkring mig. Det är en sån fin tystnad när det snöar.

Och när jag kom hem duschade jag och la hela händelsen (förutom joggingen, den var bra) bakom mig, och det kändes så himla bra att inte ha några hard feelings, jag bara släppte allting! Det ska jag göra lite oftare. Mamma köpte lite nötter till mig som jag nu knaprar på, men det går lite trögt eftersom mina tänder är ömma sen jag spände tandställningen i tisdags. Ses!<3


Nytagen bild utanför för fem minuter sen. Ser ni snön som valsar ner? Nej, men det gör den i alla fall.