Åh jag blir så irriterad ibland. Varför ska allt vara så svårt? Varför ska vi göra allt så komplicerat?

Varför kan man inte bara inse och acceptera att man har fel ibland? Att alla gör misstag? Att man inte blir en sämre människa för det? Livet är till för att man testa sig fram, rätta fel och utvecklas. För de flesta i alla fall, vissa kanske inte känner så.

Varför heter det plus-size modell och inte bara modell? Genom att namnge det plus-size har man ju konstaterat att modellen ifråga är större än idealet, eller normen även om man i sammanhanget menar det motsatta. Varför heter det istället inte bara small-size till alla jättesmala modeller som är för smala för sitt eget bästa (enligt alla experter). Eller varför säger man inte bara modell till alla så kategoriserar man inte? och tycker man att modellen då är för tjock/smal får man väl specificera det. Skulle väl inte vara så lyckat för en tidning som tex VR "titta vad skönt, en tjock modell. Tänk så bra att hon finns!"

En sak till ang det där. Om man säger på det viset har man ju som jag sa förut hakat upp sig på storleken från början. Om man sedan säger att det inte är ett problem är man motsägelsefull. Skulle man inte nämnt storleken alls hade det ju inte spelat någon roll?

Och sen läser jag i Metro eller vart det var om att vi ska äta, sova och göra saker på bestämda tider. För då blir man som mest hälsosam. Men är hälsosam alltid = lycklig?

Man ska vara så himla lycklig och glad jämt. Alltid positiv till allt, lyckas med karriär, sig själv, underbar familj, en assnygg, rik och trevlig pojkvän (/flickvän), ha jättemånga härliga vänner (socializa! kontaktnät! networka! facebook!) alltid ha en falskt äcklig härlig inställning och tycka att livet är en jävla solskenshistoria. Och det är den inte. Inte för att jag känt på det värsta än, tack och lov. Det kan komma, det kan kanske komma senare eller aldrig. Men hursomhelst vet jag att man inte kan vara glad än.

Det kanske är då när man inser detta som man börjar känna sig mer ok, mer lycklig? Vilket inte är möjligt hela tiden förstås men ändå?

Vad gör det om jag är fet, ful och fattig, om jag fortfarande mår bra och känner mig bra? Vem bestämmer min lycka?