bloggenjosse

ÅÄÖ. Så. Nu har jag varit hemma i mer än en vecka. Vilket förstås varit rätt omtumlande och konstigt men samtidigt ganska skönt. Jag har lärt mig att använda tre bokstäver till när jag skriver istället för att ta till aao, och jag kommer ihåg hur man kör bil och gör en tvättmaskin. Jag är pollenallergisk. Allt är som det ska. 

 

Fast för några dagar sedan fick jag en rätt diffus men smärtsam känsla i bröstpartiet, bara på vänster sida. Det blev värre för var dag som gick, tillslut kunde jag inte ens gå i min vanliga takt utan fick linka fram eftersom jag drabbades av en tung matthet i kroppen och att röra sig utöver dit näsan pekade var inte att tänka på. Speciellt åt vänster sida högg det till som fan. Så vi åkte till akuten i förrgår kväll där jag mest fick sitta och läsa svensk damtidning ihopkurad som en säck potatis (bra hållning eller att ligga ner funkar inte då jag inte kan andas för att det gör så ont. Eller, per hjärtslag gör det ont). Men vi fick en remiss till ultraljud för hjärtat till dagen därpå, det var nog den vi mest satt och väntade på i fyra timmar fram till kvart över tre på natten. 

 

Så vid två dagen efter fick jag ligga på vänster sida i 47 minuter utan en tråd på överkroppen för att få kletig gelé krämat mellan, ovanför och vid sidan av vänster bröst. Ja, jag kunde inte hjälpa att känna mig rätt förnedrad. Dock glömdes den känslan bort oftast eftersom just vänster sida gör som ondast att ligga på, så tillslut fick jag koncentrera mig för att ens få luft då det högg till för glatta livet just vid hjärttrakten. Och det är därför jag har koll på exakt hur många minuter jag låg så. Sedan fick jag komma in till hjärtakuten på danderyds, och hela proceduren började om. Blodtryck, syremättnaden i blodet, blodprov, ekg utfört av väldigt unga sjuksköterskor. Säkert praoelever eller sommarjobbare. Det värsta var att jag kände igen en från min gamla skola, som är 90'a. Jag kunde inte bestämma mig för om jag var avundsjuk för att hon hade ett jobb och definitivt tjänade mer än vad jag gör för tillfället, eller om det var en lite pinsam situation om det vore att hon kände igen mig. Speciellt som resten av akutens besökare var i stadig ålder 55+. 

 

Efter fyra timmars väntan (och säckpotatissittande position) fick jag tillslut kanyler instuckna i vardera armveck. Egentligen behövdes ju bara en, jag tror dock att sköterskan fick lite fel instruktioner så efter den första var insatt kom hon tillbaka med en dubbelt så grov kanyl och körde in i andra armen som om det är vanligt att patienter behöver en kanyl i vardera armveck. Kanylen var till för kontrastvätskan som jag fick injicerad när jag ungefär en timma senare fick göra skiktröntgen på lungorna. Vardagsmat. Det där gjorde jag typ varje dag när jag hade lunginflammationen senast. Och lunginflammation jag sa, lunginflammation det var!

 

Väldigt skönt dock. Inte för att jag känt av att jag haft det, varken feber eller allmän sjukdomskänsla (förutom pollenallergin. Och faktumet att jag inte kunnat gå ordentligt) men eftersom det spekulerades i att jag kunde ha både hjärtklaffsinflammation och blodpropp i benet (22 år gammal nu får jag väl ge mig i äldresjukdomar!!!) så kände jag mig väldigt lättad att ha en normal sjukdom, för min ålder. 

 

Så penicillinkur påbörjad. Det är väl ungefär det jag hunnit med sen jag kom hem. Och lite till.