bloggenjosse

 

Idag var inte en rolig dag på jobbet. Eller borde inte vara en rolig dag på jobbet. Alltså teoretiskt sett var den åt helvete men i slutet var det ändå rätt okej. 

 

Jag ville mejka upp för min dåliga förra vecka (alltså den var egentligen inte dålig, jag gjorde som vanligt mitt allra bästa men jag kan ju inte säga till föräldrarna att det är barnens fel så jag tar på bästa martyrmanér åt mig skulden och ler med plågad min) genom att vara världens bästa au pair idag. Fick ungefär tre "i hate you" och fyra "you're our worst au pair/babysitter ever" slängda i ansiktet på mig. Så. 

 

Lång historia kort så var det mycket mitt fel, jag var sen till 12åringens basketmatch, han skulle bli upphämtad av annan föräldrer på skolan och jag skulle skjutsa dit. Vi var ca 10 min sena, jag har ingen telefon fortfarande (det är väl mitt fel också antar jag, känns lite konstigt att erkänna det dock sedan alla andra au pairer fått sina telefoner av sina värdfamiljer och jag är den enda som måste ta reda på plus köpa telefon och hela abonnemangeländet. Jävla härva det där) så jag kunde inte kontakta varken hostmom eller hämtande päron. Inget hämtande päron på skolan. 12åringen börjar böla, öser ur domedagsgrytan saker som att han "never missed a game before" och att jag är "the first babysitter (de kallar mig så) that's late for a game". 

 

Men kära lilla tolvåring. Om du hade betett dig ordentligt när du kom hem från skolan. Kanske inte gått in på datorn när jag sa åt dig och inte käftat emot när jag försökte påvisa min auktoritet så jag behövde tveka om jag ens skulle låta dig gå på ditt jävla basket ball game. Kanske om du kommit på en gång när middagen nu var klar (5min innan vi behövde åka) och lyssnat på mig när jag bad (bönade, ångestfyllt stressade) dig ta MED nuggetsarna i en jävla container och äta i den där jävla bilen medan jag ändå skjutsar dig till ditt jävla basket ball game. Kanske om jag fått lite hjälp på traven och inte behövt gå runt med tyngd i magen och klump i halsen medan jag nervöst tvinnar mina fingrar och funderar över hur mycket jag ska behöva stålsätta mig inför att ens tilltala barnaskaran, kanske hade vi ändå inte varit så sena. 

 

Hursomhaver blev ungjäveln upplockad av andra päronet hemma hos oss tillslut. Och eftermiddagen fortsatte. Jag hade i början av em försökt skapa relationship med barnen genom att spela spel med dem/leka eller så. Liten hake bara, de ville inte leka eller spela spel. de vill inte skapa någon slags relation alls med mig. Jag är deras chaufför, och övervakare som ser till att de inte dör eller att de gör sin läxa ordentligt. Men efter att den grinollige 12åringen flugit och farit gick det lättare att få en kul eftermiddag med de andra. Jolly. Så när 12åringen kom hem, glad i hågen efter att ha vunnit matchen och då berömde min bruna häst jag satt och kladdade på ett papper brydde jag mig inte om att bemöta det. Jag hade haft nog av honom för dagen. 

 

Men det var inte ens något av det här jag tänkte skriva om!! Snackade med päronen rätt nyss, barnen har nämligen lov nu tillochmed fredag pga thanxgiving. Jag ska vara med dem hela veckan. De ska engageras, aktiveras och lekas med hela veckan. Åtta timmar per dag ska jag jobba. Åtta gånger 5 är 40. 10 timmar mer än mina 30 timmar jag max får jobba per vecka (pga att jag är educare och ska ha tid att plugga, tror inte det spelar någon roll att jag inte börjat plugga än)(men jag får fortfarande mindre lön än en vanlig au pair). Mamman verkar ha glömt att hon lovade mig typ igår att vara ledig på fredag som är black fredag med sjuka sales, frågan är om jag kan utnyttja rean dock eftersom jag har två korvören per vecka typ. Och om hon inte glömt det ska barnen ändå ha fun friday på fredag, det passar ju bra eftersom hon inte jobbar då. Så att hon får göra det roliga grejerna med barnen och jag blir den sure och tjatiga som gnäller om att de måste bädda sängen finare. Och även om jag inte jobbar fredag är det ändå två timmar mer än vad jag ska jobba. Jag kanske inte ska gnälla. Även fast jag jobbat mer än vad jag ska ända sen jag kom hit. Trots att alla parter signat kontrakt på att hålla sig till schemat. 

 

Nej jag borde inte gnälla. Jag borde sluta låta så bitter men det är inte lätt att hålla uppe en glad fasad när barnen gör sitt bästa för att riva ner den igen. Suck. Det blir väl bättre med tiden. 

och det är fett kul!! sett två avsnitt nu, helvete att jag ska upp 6 imorrn annars hade jag klämt ett till!! Sjukt töntigt med upplägget småstadstjejer vs sthlmstjejer men väldigt underhållande förstås!

syns det??

 

Hej bloggen. Jag mår något bättre idag i huvudet men är lika snorig och äcklig som igår. Igår var ett rent helvete eftersom barnen betedde sig förfärligt och jag mådde piss. Idag hoppas jag blir bättre. Ni ser ju hur taggad jag är på att barna ska klampa in om 40 dryga minuter och langa beställningar på eftermiddagssnackzz. 

 

Fast jag blev på bättre humör under mitt break idag, först träffade jag den au pairen som bor närmast mig på starbucks, sen träffade jag en annan au pair som bor typ en timma härifrån och vi utökade våra helgplaner. Jag tänkte nämligen åka till Chicago imorgon. Nu är det så att vi antagligen kommer gå ut där så frågan är hur jag tar mig hem. Tågen slutar gå halv ett. Och om jag åker hem då kan jag ju inte dricka eftersom jag tar min bil till stationen. Och det vore ju trist. Så jag får se hur jag gör. Om jag kan stanna över natten på något vis i Chicago. Den som lever får se. Så att säga. 

 

 

Nu är det för övrigt Sverige-Portugal!! Bevakar via ab's livechatt, hoppas sverige vinner!! 

 

För övrigt är det lite läskigt att ta bilder med sin laptop i det här huset som påminner om valfritt paranormalhus. Om ni sett fyran kanske ni förstår vad jag menar. 

Här ligger jag i mitt amerikanska au pairrum och är sjuk. Tror jag har feber. Idag är det tre veckor sedan jag kom hit till Wadsworth, Illinois. Helt sjukt. Det känns som femtio ååår, ändå går tiden väldigt fort förstås. Jag har det bra. Förutom när jag måste jobba när jag helst skulle behöva krypa ner under täcket hela dagen. Nu kommer barnen hem från skolan om typ tio minuter så jag ligger mest och förbereder mig mentalt nu. Hoppas de är snälla. Jag vågar inte skriva att det går framåt för då kommer de säkert vara överjävliga idag och just idag är jag inte stark utan behöver lite lugn och ro. Helt mosig i huvudet. Och snorig. Usch.

 

Snön som föll för tre dagar sedan är nästan bortsmält men det blåser som fan och ligger runt 5grader. Barnen tycker dagarna är mörka, men då skulle de bo ett tag i kolgruvan Sverige, här går solen upp åtminstone runt halv sju på morgonen under vintertiden och ner vid fem.

 

Nä. Om man skulle ta och kravla sig upp. Mycket att göra. Host host. 

 

 

Första sekundrarna som jag var i mitt nya hem bredde jag på med min påhittade amerikanska. Detta varade som sagt inte så länge, för nu behövde jag prata i långa haranger för att låta någorlunda normalt funtad, och när man pratar länge (med människor med amerikanska som modersmål) blir det lätt lite blackout i hjärnan. Vad händer då undrar ni. Jo. Jag börjar prata med indisk accent. 

 

Ett par dagar senare och många frustrationer över min muns sätt att representera mig gick jag över till vanlig hederlig svengelska. Vaj nått. Jag kommer väl antagligen lära mig prata såsom man bör här i amerikatt efter ett tag, och för att underlätta för mig när jag pratar med mina monsterbarn är det lika bra att kunna prata först och när det går bra kan jag finslipa HUR jag pratar. 

 

Lika enkelt som det låter. 

Vädret i wadsworth idag är dimmigt. Inget höstrusk hursomhelst som blogg.se stoltserar med på sin framsida. Här har vi haft riktigt fina dagar faktiskt! Inget som jag har njutit av dock. Jag har mest varit på mitt rum och ätit kaker. Mitt mål är att bli the typical american. 

 

Nu har jag varit i USA i över en vecka och imorgon är det en vecka sedan jag kom till min familj. Det har varit kul för det mesta men jag har tagit det ganska lugnt nu i början. Det är sjukt mycket intryck, nya rutiner att lära sig och bara lära sig att hantera barnen för seriöst; att få en 10-12 och -9åring att lyssna på vad man säger är inte det lättaste när de är inkörda på vad de ska göra (vilket gör att jag inte har så mycket att säga till om enligt dem) plus att jag blir deras tredje (!!) au pair i år så... 

 

Det är mest det att jag behöver lite ro i mitt sinne att själv palla med dem när de blir jobbiga vilket de mer eller mindre varit sen dag ett. Därför har jag varit rätt lite utanför huset. Detta beror också på att allting här är bilburet, dvs det existerar inga trottoarer. Så man får ta BILEN för att gå på cykeltur eller så om man inte vill gå på sidan av en 70-väg!! Och bilen har det varit lite restriktivitet med sedan pappan tog med mig på tur i söndags för att kolla hur jag körde (jaa jag blir fett nervös när folk ska börja kolla min körning men det gick ok!). Men idag och igår har jag kört själv så nu framöver kan jag ta mig ut ur huset vilket säkert är till lättnad för min hostmom som idag milt insuinerade att jag absolut kan åka på motorvägen så "you'll feel comfortable driving N later for her gymnastics".

 

Jag har ingen fungerande telefon än så det måste jag fixa. 

Internet i huset slutade fungera från den dagen jag anlände, telefonen havererade två dagar senare. 

 

Men här ska jag inte sitta och klaga!! Jag tror att det är lite jobbigt i början, speciellt med tanke på vilka monster förlåt barn jag ser till och i vissa fall också måste uppfostra. Så det är inte underligt att jag får en klump i halsen när jag tänker på vilken underbar elvaåring som finns på andra sidan atlanten som gör vad man säger och som är helt underbar hela tiden. Uuhh. 

 

Men det blir bättre sedan! Ska bara ta mig dit först. Ska först till walmart och köpa kaker jag kan tröstäta. No kidding. 

Nu är jag i USA!!!!!!!!!!!! 

 

Är skittrött, klockan är åtta här men för mig är den typ ett på natten och jag har fått väldigt lite sömn så jag ska sova nu faktiskt. Hallelujah! Ska skriva ett bättre inlägg imorgon, kan dock fortfarande inte riktigt förstå att jag faktiskt är i USA och har påbörjat mitt aupairår!! GNATT

Så var jag här igen. Vid kanten till det okända, med framtiden i sikte, med pennan i hand vid det oskrivna bladet osv osv. Orkar inte skriva så mycket mer men detta är länken till min pk-jagäraupairiusa-blogg oneyearoranother.wordpress.com.

 

Men jag kommer förstås skriva här också. Är så fantastiskt trött. Har suttit i dvala hela dagen i princip så egentligen är det ett under att jag fått saker gjorda. Ska nog sova nu. Faller banne mig ihop snart. Gah. Imorrn USA. Förstår ni. Herrejösses. Oh myy god. 

 

Det är alltså sex dagar kvar tills jag åker vilket jag försökte belysa i rubriken. Hehe. 

 

Igår var en tung dag. Som jag sagt sjuttio gånger går allt väldigt snabbt. Jag hinner inte riktigt med i huvudet och skulle egentligen behöva mer tid att förbereda mig, främst mentalt då. Igår kom jag hem från jobbet och tänkte göra en massa saker, det slutade med att jag satt och kladdade med draw something på ipaden, såg South Park och åt naturgodis. Alltså inget konstruktivt. Har ju massa grejer att klara av innan jag åker men igår alltså. Jag tänkte på allt behövde göra och hjärnan bara "nej.". Jag kan fixa saker men när det blir för mycket kan det slå över och jag drabbas av någon slags lathet så inget blir gjort. Mitt rum såg ut som ett bombnedslag och min att-göra-lista i min kalender förblev oavcheckad.

 

Så nya tag idag! Har redan städat, gjort en tvätt och fixat den timmen jag varit hemma. Bra!! Men lite samma grej hände innan jag åkte till Asien i januari (en tid som jag nu lustigt nog tänker på som "så himla bra, jag tog tag i saker och var sjukt hurtig", nej det var jag inte.), jag ska inte säga att jag var 'otagg' på att åka, men jag var lite likgiltig inför allt liksom. Vill inte säga att det var ett förstadium till depression fast de kanske det var. Hursomhelst. Jag tror allt blir bra när jag väl är i USA! Ni som känner mig vet ju att jag kan få många föreställningar och idéer om hur något ska vara, och när det sedan inte blir som jag tänkt mig känns det ofta åt helvete. Jag är fortfarande rätt dålig på att leva i nuet. 

 

Men min sista vecka i Sverige ska jag försöka göra något bra av. Och se till att jag aktiverar mig hela tiden så jag inte faller tillbaka i någon håglöshet, det är ett väldigt jobbigt läge. 

 

För övrigt, alltså det är ju bara ett år. Men det blir lätt att man förbereder sig som om det gäller permanent utflytt. I wish. Nä jag skoja. 

 

Hm kanske återkommer till det här ämnet, kunde formulera mig jättebra i huvudet när jag gjorde tvätten hehe så jag senare kanske jag kan sätta ord på mina känslor lite bättre.

 

TRÅKIG RUBRIK. KOM INTE PÅ NÅN FYNDIG

 

Har massa idéer om vad jag ska blogga om men alla är alltid som bortblåsta när jag sätter mig vid datorn. Jag har jobbat idag. I Spånga igen.Östermalm vill inte ha mig längre, eller, jag har blivit inbokad i Spånga hela veckan så bye bye Karlavägenpromenad. Det är lite sorgligt kan jag tycka, alltså att "missa" den där promenaden till&från jobbet. Vid den här tiden på året är Karlavägen som vackrast och tja. Jag kan ju åka in och ta min promenad i den där jävla allén om jag nödvändigtvis måste men jag tänker att nån måtta får det vara. Dessutom har jag inte tid. Eller jag känner inte riktigt att det är prio ett just nu kanske. 

 

Vad jag tänkte säga egentligen var att Östermalm=>Spånga är en liten klassresa. Från att ha dinglat ner brev i några av de finaste uppgångarna på Strandvägen till att irra runt i Tensta. Å andra sidan är det här området mer lättdelat, mindre post (inga fancy katalogtidningar eller de där jävla mäklarutskicken "oooh titta nu har Banérgatan 7 en ledig lägenhet på våning 3!". Faktum är att inte bara jag utan även mottagarna tröttnat på mäklarreklamen att de börjat skriva "ingen mäklarreklam" på dörrarna, men vad hjälper det när utskicken är adresserade, då måste jag tyvärr tyvärr dela ut dem. Reklamen har blivit mer djävulsk och direkt). Nu måste jag sätta en punkt där för det blev en väldigt lång mening, men förutom det andra jag sa är det väldigt fint runtom Spånga också som jag kanske beskrev tidigare. Idag fick jag samma villaområde och det gick en timma snabbare än förra gången! Trots att jag gosade med en katt (som hoppade upp i en låda på min cykel, önskade att kameran var med igen) och försökte klappa två katter till. 

 

Nog om jobb.

TRÅKIG RUBRIK. KOM INTE PÅ NÅN FYNDIG

 

Har massa idéer om vad jag ska blogga om men alla är alltid som bortblåsta när jag sätter mig vid datorn. Jag har jobbat idag. I Spånga igen.Östermalm vill inte ha mig längre, eller, jag har blivit inbokad i Spånga hela veckan så bye bye Karlavägenpromenad. Det är lite sorgligt kan jag tycka, alltså att "missa" den där promenaden till&från jobbet. Vid den här tiden på året är Karlavägen som vackrast och tja. Jag kan ju åka in och ta min promenad i den där jävla allén om jag nödvändigtvis måste men jag tänker att nån måtta får det vara. Dessutom har jag inte tid. Eller jag känner inte riktigt att det är prio ett just nu kanske. 

 

Vad jag tänkte säga egentligen var att Östermalm=>Spånga är en liten klassresa. Från att ha dinglat ner brev i några av de finaste uppgångarna på Strandvägen till att irra runt i Tensta. Å andra sidan är det här området mer lättdelat, mindre post (inga fancy katalogtidningar eller de där jävla mäklarutskicken "oooh titta nu har Banérgatan 7 en ledig lägenhet på våning 3!". Faktum är att inte bara jag utan även mottagarna tröttnat på mäklarreklamen att de börjat skriva "ingen mäklarreklam" på dörrarna, men vad hjälper det när utskicken är adresserade, då måste jag tyvärr tyvärr dela ut dem. Reklamen har blivit mer djävulsk och direkt). Nu måste jag sätta en punkt där för det blev en väldigt lång mening, men förutom det andra jag sa är det väldigt fint runtom Spånga också som jag kanske beskrev tidigare. Idag fick jag samma villaområde och det gick en timma snabbare än förra gången! Trots att jag gosade med en katt (som hoppade upp i en låda på min cykel, önskade att kameran var med igen) och försökte klappa två katter till. 

 

Nog om jobb.

Jag sitter helt chict casual och avnjuter sgsbussens wifi med min underbara laptop. Men just nu är det en ungjävel på 3-4 bast som vrålar i det högsta registrena, den gråter alltså inte på riktigt utan stoppar lite då och då när det behagar för att sedan övergå i VRÅL. Det blir liksom skönare för öronen att trycka in hörlurarna till inersta hörselgången än att utstå de där jävla skriken. Håll käften!!

 

För övrigt är jag på väg till farmor! Så här blir det uppdatering. Har släpat med min gitarr och allt. Slog lite människor i huvudet med den osv på väg till min plats i bussen. No shame. Vi åker genom ett fantastiskt soligt höstlandskap på den svenska landsbygden. Träden går i gyllene skiftningar av orange, gult och rött. Av detta ser jag dock ingenting, min blick är fastklistrad på skärmen och föregående kvälls idolavsnitt. 

 

Åh ungen är tyst, balsam för mina öron!!

Jobbade i Spånga idag. Det var nästan bara villor vilket var trevligt. Jag cyklade runt i rätt lugn takt och lyssnade på radio medan jag petade in ett brev här och en tidning där. Fast cykeln jag hade hade vissa mindre bra egenskaper. Den saknade exempelvis handbroms. Visserligen fanns det en fotbroms som funkade sisådär, men det blev lite läskigt i vissa backar. I en backejävel som var sjukt brant fick jag nästan panik. Jag delade båda sidor samtidigt, så man korsar gatan fram&tillbaka (nerförsbacken i det här fallet) och jag fick inte grepp om fotbromsen i tid (eftersom man måste trampa fram pedalen så den kan tryckas ner) och susade i full fräs mot nummer elvas brevlåda med tillhörande häck och gatulykta. Som tur var körde jag in i häcken först, som stoppade hela farten med besked. Något omtöcknad och väldigt darrig cyklade jag vidare, mycket försiktigare i fortsättningen. 

 

Lite senare körde jag på en trottoarkant och i slow motion välte hela cykeln, donk ner på gatan med mig under på något sätt. Nu har mitt lår en massa blåmärken :(

 

Men annars var det trevligt. Höstlöven var nästan bländande i alla sina orangea, gula och röda löv. Det var jättevackert och när jag cyklade tillbaka kom en höstig Melissa Horn-låt på radion som satte sinnesstämningen perfekt. 

 

Kontoretnissarna var snälla också, fast de hade lite konstig uppfattning om min förkunskap. "Vet du vad det här är" sa en av dem som hjälpte mig och viftade med en solicode (som man öppnar vissa portar med) framför mina ögon. Jag som kommit till den fasen att jag bara jag ser ett solicodemärke (som brukar sitta vid de portar där man använder solicode) även om jag är off duty börjar gräva i fickan efter en sån, försökte reflexmässigt gripa tag i den innan jag kom på mig själv och svarade något kaxig "jarrå föffan". Eller mer kanske "thihi ja."

 

Spånga är för övrigt jättenära Bromma där jag delade för två år sen snart (oj!). Nostalgitripp nästan. 

 

 

 

Känner mig fantastiskt efter men för ungefär en timma sen kom jag på att den här låten är faktiskt en perfekt höstlåt dammit. Så trots att den spelats massa ggr på p3, som är en radiokanal jag börjat lyssna på då&då, så har jag liksom börjat LYSSNA och uppskatta låten först nu. kNas.

 

Förresten duschade jag igår. I slutet av duschande brukar jag raka benen. åtminstone vaderna eftersom de är de enda som syns i mina bcmshorts som jag fortsätter envist att jobba i. Var lite för flink i fingrarna igår dock, så min rakhyvel slant till och fastnade I NAGELN. alltså den körde in mitt i nageln rätt djupt och stannade där. Tack vare att det var så djupt kunde jag släppa hyveln och den stod rakt ut från min nagel. Samtidigt jag testade att göra så gjorde det rätt ont för att inte tala om blodsflödet. Fick vicka och dra ett tag (var lite rädd att nageln skulle följa med) innan hyveln gled ut. Aj.

 

Hade tyvärr inte sinnesnärvaron eller tillräckligt hela/torra händer att fota scenen men jag försökte illustrera den så ni ska förstå. Den gröna sörjan ska föreställa hyveln. 

 

Jag ska väldigt kortfattat, så gott jag kan försöka summera min medical form-erfarenhet. 

 

[medical form= friskintyg som signeras och stämplas av behörig läkare efter rutinundersökning. Dokumentet scannas sedan in på au pairhemsidan. Om man har det kvar det vill säga.]

 

Ja ni vet ju redan, jag fixade intyget för en vecka sedan och kom på återbesök i lördags för att följa upp ppd-vaccinationen. Sedan försvann mitt intyg. Hux flux. Så jag bokade ny tid igår, och släpade mig dit idag på eftermiddagen. Först var doktorn lite sen. Sedan när vi var påväg till hans arbetsrum säger han i förbifarten "och du har med dig intyg va?". 

 

Nej det har jag inte. Varför? 1) Vi har ingen skrivare 2) försov mig imorse 3) tänkte skriva ut papprena på jobbet 4) glömde 5) satte min tillförlit att jag kunde skriva ut dem på vaccindirekt (??). 

 

Doktorn gjorde nästan en buskisöverdriven gestikulering av att ta sig för pannan, aka en fet facepalm. Sedan suckade han. Och började babbla en lång harang över att det är väldigt konstigt att dyka upp på mottagningen utan att ha förberett sig, att han var BESVIKEN på mig (har nästan bara hört mamma säga så till mig), och fortsatte säga på tusen olika sätt att jag borde ha skrivit ut intyget/mejlat det till honom på. Efter han sprungit fram&tillbaka mellan sitt rum, kassan och väntrummet ett antal gånger ställde vi oss vid kassan slutligen för här skulle bokas ny tid! För här kan jag ju inte stå och se ut som jag fått en medical och tappat den på vägen.

"Imorgon klockan 12 eller 14?"

Förklarade att jag jobbar till tidigast tre.

"Jamen kom på lunchen då?"

Förklarar att jag jobbar i Spånga, blir lite tajt att ta sig till Odenplan&tillbaka på min 30minutare.

 

Sedan orkar jag inte hålla på och ranta runt längre. Mitt huvud är mosigt efter att ha stått i snart en timma på deras mottagning och få olika besked. Känner feberkänslan komma krypandes för typ sjätte gången den här månaden. Jag är trött och vill bara få detta överstökat.

Så jag säger för tredje gången, lite mer bestämt att hur vore det om "jag bara kan logga in på min mejl och skriva ut intyget eftersom den finns på min mejl? Snälla??"

Doktorn har typ inga ögonfransar, eller ögonbryn heller för den delen. Han begrundar mig lite medan jag fascinerat betraktar honom genom min nya upptäckt, och han säger att han ska "snacka med Viktoria".

 

Long story short eller i alla fall summan av kardemumman så var det en snäll sköterska som lånade sin dator, det tog mig totalt två minuter att hitta dokumentet och skriva ut det, sen fylldes det i, signerades och stämplades innan jag betalade femhundra glada och skyndade till bibblan där jag scannade in dokumenthelvetena och nu är det klart.

 

Väldigt skönt. 

 

 

Inget jobb idag heller. Låg först i sängen och funderade över meningen med livet och också meningen med att ens kliva upp ur sängen. Vad bövlen skulle jag hitta på idag? Min medical form var ju fortfarande borta. Så jag läste intervjun med Veronica Maggio i nöjesguiden istället. Tycker fortfarande det är så fantastiskt att hon själv noterat att "taxi" "hiss" och "hall" förekommer frekvent på förra skivan. I alla fall. När jag läst klart fick jag plötsligt massa idéer om vad jag kunde göra av dagen, fram till jag ska rida ikväll. Och helt plötsligt blev det jättebråttom att kliva upp ur sängen, klockan hade banne mig redan blivit ett nästan!

 

Så en powerwalk senare, lite telefonsamtal och x antal kaffekoppar är jag på g. Försökte strunta i essensen av att jag tappat bort mitt jävla häfte från au pair in america där ett antal viktiga dokument figurerar exempelvis:

 

x Mitt signed sealed&delivered medical form som bara behövdes scannas in i valfri dator och uppladdad på aupairsidan för att hela den delen skulle vara avklarad (värde: 750 spänn, värdehandlingar alltså!!)

 

x Ansökan om internationellt körkort till motormännen

 

x Ett par rätt så viktiga sidor om aupairande i america, lite fakta osv. 

 

x Utöver det så står ju mina personuppgifter med där, inkluderat adress, mobil och hälsostatus väldigt noggrant nerpräntat. 

 

Men JA jag vet att det är åt helvete att det är borta. Så jag ska försöka att inte göra som jag brukar göra, alltså gå runt och gräma mig över det tusen dagar i sträck. Jag orkar inte det och det blir bara massa negativ energi till min annars så positiva ljusblå aura. Jag behöver ro i själen. Det finns inget att göra åt min borttappadhet. Jag skulle självklart kunna vänta in att nån snäll nisse postar hela härligheten till mig eller något sånt, men eftersom jag behöver mitt medical rätt omgående svalde jag stolthet och snålhet och ringde till vaccindirekt för ny tid. Tjohow. 

 

Känner på mig att dorren kommer tycka jag är ansvarslös och dum i huvudet som slarvat bort viktiga papper. Han kanske säger att jag är jättesjuk och inte bör åka i mitt nya medical. Hursomhaver. Gjort är gjort, bortslarvat är borta och kommer aldrig mer igen! Så härmed stryker jag ett streck över denna lilla episod och blickar framåt, förstår inte riktigt hur jag kan ägna en hel textmassa åt detta. POSITIV ENERGI. Här är en höstbild:

 

Det är exakt fjorton dagar kvar till planet lyfterrr.

 

Och lagom till min avfärd börjar löven lämna sin grönhet till vackra höstfärger. Åhhh. 

 

Var hemma idag, officiella orsaken för att jag är sjuk men hade något postkontor ringt hade jag förstås jobbat. Men skönt ändå att vara hemma, då kan man i lugn och ro tänka på saker som behövs göras. Man kan ju tänka sig att jag kanske hade kunnat göra några sådana saker idag, men jag sparar det till en annan dag. Har ju trots allt fjorton dagar kvar att fylla! 

 

Promenixade i ett fint lövlandskap idag. Vilket får mig att visa lite bilder från när jag och mormor försökte plocka svamp för några veckor sedan. Då fanns absolut ingenting. Jag såg typ tre svampar totalt, varav två jag visar bilder på här;

 

Kan återge lite från mig i tvättstugan för några minuter sen så ni får en bild av läget. Ofta när jag druckit kaffe eller är bakis brukar jag tycka det är askul att städa&fixa;

 

"SIINCE YOU WEEENT AWAYY MY HEART BREAKS EVERY DAY, YOOUU DON'T KNOW CAUSE YOU'RE (jag vrålar alltså en robbie williams-låt medan jag hänger upp pappas skjortor).... Hmm okay so yeah I mean this shirt is REALLY nice I mean oh my gawd tawtallyy... yeah.. tjuuhuu lalla sure yeah... är nån hemma? Åå det är så sköönt att ingen är hemmaaaaa så ingen kan (jag hittar på egen melodi nu) höraa vad jag sääägeerrrrrrrrrrr...but I mean it shouldn't really matter ammagawd yeahh like whateverrrr....(kommer på ny låt att sjunga) IT'S TOO LATE TO APOLOGIIIIZE, IT'S TOO LAATEEEEEEE (rösten spricker och en nykter del av mig själv skäms)....ammagawd come on I mean shut up tawtally?? Cum un..heheh.Hehe!! Seriosly guys cum unn (härmar Jimmy från South Park, tycker det är hilarious)...what a great audience....okaaaayyy I should tawtally wash these like stromps because its like a amazing yeah and I really (börjar sjunga vad jag säger igen) AND IT'S REALLY GREAAT OH YEAH SURE WHATEVER AMAZING WOHOO YEAAAH likeeee...."

 

Kan hålla på lite till men ni kan ta bort skämskudden nu. Hehe. 

 

Väntar på att Freddie ska komma hem så jag har någon att vara jobbig mot. Börjar bli rätt påfrestande att vara själv med mig själv som ni förstår.