bloggenjosse

Åh herrejösses är helt uppe i det blå. Alltså oj oj oj. Fysatan vad jag är konstig idag:

06.00, alarmet ringer, jag ska precis somna om efter att ha stängt av det när Camilla smsar så jag vaknar igen och släpar mig upp trots allt. Fixar mig, drar in till staden och ställer mig snällt i kö utanför USA's ambassad. Man måste alltså stå utanför säkerhetskontrollshuset som är utanför själva ambassaden eftersom det är världens säkerhetsritual innan man får beträda denna heliga mark. Vakt kommer fram. Tydligen är massa vakter sjuka så kort och gott: "kom tillbaka vid nio!". 

 

Jaha. Där står jag och huttrar halv åtta, mitt appointment är ju klockan åtta?? Men jag traskar snällt iväg till närbeliggande Sveriges Radio och sätter mig därinne och väntar. Det är väldigt spännade eftersom precis vid receptionen ligger p4as studio så jag kunde följa dem live n direct via två sinnen. Köper med mig en kaffe för att piggna till lite när jag går tillbaka till ambassaden. Och där ungefär går det utför. 

 

Ställer mig vid köplatsen igen, massa snubbar traskar sonika före mig vilket jag snörper på munnen åt och jag tänker ilsket att detta ska jag minsann skriva en insändare om, eller varför inte tipsa p4... sedan är det min tur. 

 

Själva intervjun osv går bra och allt var över på ett par minuter. Inte värt att köa för om man inte vill ha visum dvs! Alltså. Jag går därifrån till jobbet som ligger rätt nära. Nu har kaffet eller någonting annat nått min hjärna för jag är helt superspeedad och står typ och hoppar på stället medan jag kammar post. Jag babblar högt och stressat med de andra medan jag bokstavligen slänger upp post på kamskåpen. 

 

Kommer ut tidigt och kör hela rundan i rasande fart. Måste varit rekord för min del! Månadens medarbetare! Det går hur lätt som helst att springa i springportarna, jag flyger fram och slänger post omkring mig (det mesta hamnar i brevinkasten) och när jag väntar på hissarna kan jag inte bara stå stilla utan hoppsar omkring och gör typ höga knän. Min energinivå var på +543!! Väntade mig nästan att jag helt plötsligt skulle bli helt zombtieartad och inte palla röra mig men som tur var lyckades jag hålla farten uppe nästan hela tiden och kommer in typ kvart över två. 

 

Får kamma lite post sen till klockan tre och det är ju helt värdelöst för jag kan liksom inte koncentrera mig, jag är all over the place och langar brittiska fraser med enda britten på kontoret (åååååhneeeej). Alltså, jag har aldrig varit så full utan sprit måste jag säga. Ungefär samma känsla. Jag kan inte sluta skratta, prata och hoppa på stället (lyckas kontrollera mig såpass att jag inte brister ut i "friday fridayy gotta get down on friiiday") utan hoppas att klockan ska bli tre snart så jag kan låsa in mig i nån mörk skrubb där jag är utom fara för allmänheten. 

 

Går från kontoret, vid karlaplan kommer jag på att jag glömt min påse med skor&allt på kontoret så jag måste gå tillbaka och hämta den, dock utan större missöden eftersom jag inte mötte så många sk kollegor på vägen. Öööh.

 

Herrejösses fattar inte hur jag kan vara så speedad idag alltså!! gafllagblöööodsfew!!!!

Jag hade ju typ en miljard besökare i dagarna, lagom timat när inläggsstatistiken stod på noll. Och nu har ju besökarantalet gått tillbaka till sin forna siffra, noll (0), men jag tänker att om några av er nya kommer tillbaka måste ni ju lära känna mig. 

 

Därför, har jag gjort en liten lista!! Tio saker ni INTE visste om mig. Eller, tio saker ni inte VISSTE om mig. Eller varför inte, TIO saker ni inte visste om MIG!! Here we go:

 

Ok jag just nu:

 

- laptop i knät som visar sex and the city

- Sitter i sängen

- stor tekopp med chaite 

-Har raggsockor på mig 

- Efter en lång produktiv dag

 

hoppas ni mår bra bloggen. Chacha xx

Man kan ju tro att det är en liten sak att svänga förbi en ambassad,

 

langa fram ett schysst pass och lite papper

 

och winka lite med ena ögat

 

Jag sitter i ett berg av papper med alla möjliga dokument och rules, regulations, sir/madam och how do you do?

 

gAhh.

 

Bara att boka en tid på ambassaden är ett jävla helvete. Speciellt som man gör det via min laptop som visserligen varit till stor fördel för mig (eftersom man nu kan surfa normalt utan längre väntetider) men det blir rätt lätt att jag klickar fel någonstans så VeryImportantInformation helt plötsligt försvinner ut i cyberspace utan någon som helst

möjlighet för mig att ctrl-z:a det tillbaka. 

 

Att boka en tid på ambassaden innebär att man ska fylla i ett tjugosidigt häfte online där man listar typ all information om sig själv, som sedan kröns av ett visumfoto som ska uppfylla relativt snäva ambassadregler. Därefter kan man på nåder få signa in (efter en allsköns procedur av säkerhetsfrågor) för att försöka snatcha en appointment. Oftast finns inte ens tider tillgängliga förrän påsk nästa år, om man inte kollar vissa klockslag typ 05.00 eller så. 

 

Det bästa är när man lyckats omboka sin tid (och för fjärde gången måste mejla ambassaden att jag behöver mitt confirmation ID igeen för jag råkade klicka på nån konstig länk så allt försvann??) från typ dagen innan avfärd till imorgon, och sedan inser att man missat massa information som ska vara avklarat innan appointment på ambassaden TYP att betala ambassaden på en bank för att få stämpel&originalkvitto (nehej då, onlinebetalning går inte för sig), man måste ha fixat ett personbevis från skatteverket och man ska ha kontoutdrag från sin bank (hoppas jag inte köpt något läskigt senaste månaden) (jag undrar iofs vad de säger när de ser 15/9 - torkad mango 100kr, 17/9 - torkad mango 100kr, 21/9 - torkad mango 100 kr..). 

 

Hursomhaver. Bara 21 dagar kvar tills jag är i USA. Vilket gör det till tre veckor exakt. 

åh äkta höstväder med en massa regn och elände idag! Snart kommer det vara jättevackert på karlavägen när jag går till jobbet, älskar trädallén där!

Jag var lite av en prövning för ena coachen idag, blir av någon anledning hela tiden i försvarsposition när han kommenterar någonting. Skulle egentligen gå ett högvolymsområde, alltså småslattar från flera rundor för att avlasta de andra men sen kom coachen och sa att jag skulle gå hans område. "Du har ju gått den förut" sa han. Jag hade kammat upp posten där och nä minsann, jag kunde inte minnas att jag gått den. "Nä det har jag inte" sa jag bestämt. "Jo det är jag säker på" svarade han lite trött, "du gick den när du var på upplärning med mig". Jag funderade lite. "Jaha." sa jag. Hehe, lite som förra året då det brukade saknas någon låda när jag kom tillbaka från rundan och coachstackarn frågade mig om jag fått med mig alla lådor. "Självklart!!" sa jag högst förnärmat, och han frågade lite försiktigt om jag verkligen var säker, kunde jag inte glömt någon i nån port där man exempelvis behöver ta in lådan i porten pga mycket post. Efter nån sekunds fundering och därefter en fet facepalm muttrade jag något om att hrm kanske att det var nån kvarglömd låda nånstans då. Att aldrig vika ner mig är min melodi, hej&hå. Förrän jag blir motbevisad. Då är jag inte lika kaxig längre.

Men här kan jag inte sitta och babbla! Fick ett mejl från ridsport där de sa att mitt mejl tydligen "fallit mellan stolarna", jag sa väl att jag var på en relativt oförberedd tävling igår utan vidare direktioner? I mejlet idag sa de att jag ska skriva en huvudartikel på en miljard tecken, ha en faktaruta på ytterligare tvåmiljarder tecken plus en annan text. Mitt utkast från igår är på 2000 tecken. Fuck. Ringde eftersom jag inte var på den klassen de vill ha text från. Så nu ska jag telefonintervjua lite vinnare. Först ska jag luska ut telefonnummer till mina offer. Detta blir intressant.  

Hej bloggen. Så skönt att få återuppta mitt gamla gnällplank/klagomur. Det blir lätt lite murrigt inom sig när man håller allt inne jämt och ständigt. 

 

Dagens tävling då, jag var på elitdressyren på DRK för att skriva för ridsport, jag hade traditionsenligt feber och slagit rekord i minsta tid förberedelse. Bäddat för kaos helt enkelt. Kaos och kaos. Men jag fick sitta i tre timmar på en hård träbänk och stirra på fina hästar som zz...gjorde samma rörelser...z...och såg precis likadana ut...zzzzzzzzzz

 

Vinnaren var en dryg jävel att intervjua och av min lätt panikslagna utfrågning fick jag två användbara meningar. Två. Varav ett ringdes in till webben under kategorin pratminus (de sparar pengar på att jag inte mejlar in egen text till webben längre utan nu får jag säga mitt bidrag, mina värdefulla citat helt gratis och så skriver nån redaktör resten av texten. Fuck.). Och nu sitter jag här med en skitdålig text. Har inte ens ett par bilder att gömma mig bakom för dom fick en inom ridsportvärlden jättekänd fotograf ta, vars objektiv var större än mitt huvud. Jag satt lite surt och knäppte med min lilla knodd och kände mig som Kalle tretton år som kommit sist i veckans kukmätartävling i omklädningsrummet. 

 

Annars då. Jag äter. Äter lite till. Sover. Och jobbar. Har jobbat som fan på bring citymail ett tag nu. Har trägglat ner mig i något slags autopilotläge som gör att alla saker utom de mest nödvändiga (gå upp ur sängen innan klockan är 07.20, jobba, äta, kolla bloggar, äta, äta och sova. Efter jag ätit lite mer) får mig att känna mig som unge werther med en massa lidanden och jag vill helst bara dra ett täcke över mig och hålla händerna för öronen. Om det inte vore för att det är för energikrävande.

 

Ska bli lite mer fart på att skrivandet här. Mår redan bättre. Kanske orkar snigla mig uppför trappan för att länsa kylskåpet sista rundan innan kvällning. Det är ju ändå söndag. 

...och idag är en sån där söndag då jag är asbakis, ser ut som en panda runt ögonen och inte gör något speciellt. Typ sitter och plinkar på gitarren och helt plötsligt får jag något ryck och måste springa i trappan ett par gånger, sjunga jättehögt eller bara bita mig jättehårt i läppen för att inte skrika rakt ut. #jagvetintevadjagär

Nu drar det ihop sig hörni. Texten är typ färdig, ska fixa med bilderna och sen korrläsa texten ett par ggr till och eventuellt fixa lite småfel. Bild och text är äntligen uppe på hemsidan, tyvärr har nyheten sjunkit ner ett par snäpp (bla till förmån för en nyhet om hur en fotbollsplan inte var möjlig att arrangera ponnyhopptävling på...asså...) men hoppas folk ser den ändå! 

 

Håglöshet är annars ett ord som jag letat lite efter idag, och sedan hittade och tyckte att det passade in till min sinnesstämning för tillfället. Det var ju första dagen på bcm vilket var lite som att gå in i en vägg både psykiskt och fysiskt. Men fattar ni hur vältränad jag var förut eller, jag förstår inte hur jag inte kunde inse det!! Nånstans december-januari; efter att ha tragglat sig fram på opumpad cykel i en snödriva i princip sprang jag med hurtiga höga knän trappa upp och gata ner, i ett jävla raskt tempo. Idag när min första hisslösa trappa kom var mina ben så geléaktiga när jag äntligen nådde fjärde våningen att jag var tvungen att gå långsamt, långsamt nerför så jag inte skulle dråsa ihop i en hög. Hehe! 

 

Men hursom, alltså som jag tjatat om ett par gånger tidigare, jag har ju haft planen inställd på asienresa och aldrig riktigt tänkt på vad som händer sen (förutom ett par gånger i slutet av resan men då var det ju inte på riktigt. Det där "efteråt"). Många hade slutat på bcm, bland annat sexig&rolig coach. Boring. Det fick mig att känna mig lite misslyckad som eventuellt ska traggla runt där eventuellt ett par månader till. Visserligen inte i stil med Peter som är 30+ och jobbat där minst tio år, men ändå. Å andra sidan behöver jag verkligen pengar, och skulle jag inte ta det här jobbet skulle jag kanske gå arbetslös, pengalös och byxalös fram till påska. 

 

Nu ska jag spela gitarr och (fixa bilder&artikel) sträcka på min stela värkande kropppp.

 

söthest på vedaa

Åhå åhå. Det var kanske inte så farligt med ett sånt där lag-SM som jag inbillat mig. Skittrött i kroppen så efter att ha hällt i mig både kaffe och cola var jag en speedad kanin och studsade runt mellan dressyrhästar och domare och lyfte på varje sten bokstavligen för att hitta ett scoop. Fick intervjua Lussan som var lagledare för vinnande SMlaget. Ni kanske inte vet det men hon är lite av en ikon, iaf profil i ridsporten bla genom sina OSinsatser och WorldCupvinster osv. Coolt. Sen fick jag intervjua stallchefen som råkade vinna för en gångs skull när jag var reporter. Damn. Men det gick bra. 

 

Uh mår lite illa nu. Ska jobba om sex timmar. Min text är åt helvete, har fått alldeles för få tecken tillgodo och jag fattar inte varför webbred inte bytt ut den futtiga fula notisnyheten på hemsidan mot min jätteutförliga text färgad av en vind, ackompanjerad av två fina bilder??

 

Så imorrn är det tillbaka till BCM. Jösses. Sju månader sedan lite drygt. Redan när jag var på augustidressyren idag (var ju på samma ställe förra året) fick jag lite dejá vù-känsla, eller åtminstone nån såndär konstig rätt obehaglig känsla av att tiden nästan stått stilla och att jag var tillbaka på samma plattform som förra året. Inte för att jag riktigt vet vad jag väntat mig av min asienvistelse, kanske att jag skulle hitta ett liv i en soptunna på arlanda flygplats vid hemkomsten. Den där lite dammiga känslan ökade när jag kom hem och vi hade middag för en familj som bor i USA och besökte oss exakt vid samma tidpunkt förra året. Kommer fan ihåg vad vi åt och pratade om och hela köret. Vad händer med mig? Varför står jag och trampar på samma ställe?? What have i become??? 

 

Och när jag återvänder till bring imorgon hoppas jag att jag ser det som början på en ny slags era eller så, tja vi får se imorrn! Numåstejagsova. 

 

winning team från idag #teamswe#hej&håhästideblå

Det värsta är när jag pendlar så kraftigt i tankarna. Alltså positiva tankar, höga toppiga berg varvat med negativa tankar som störtdyker djupt ner i mörka dalar. Jag finner mig själv sitta stirrandes rakt fram med glasartad blick utan att göra någonting alls och jag får med stor kraftansträngning slita bort mig från min zombiefiering. 

 

Jag är så satans nervös inför imorgon. Blandat med; Varför gör jag så stor grej av allt? Jag kommer verkligen ångra imorgon att jag stressat upp mig så mycket inför det här eftersom det var en PIECE OF CAKE. 

 

Jag kan inte sova, har sovit fantastiskt lite de senaste dagarna och nu vill jag sova men då får jag inte för jag ska hämta päronen på arlanda om tre timmar. 

 

Under den tiden måste jag researcha allt jag kan så jag kan känna mig lite lugnare,

 

men jag får någon slags likgiltig känsla inför allt, spelar det någon roll och varför ska jag ens bry mig??? 

 

Jag borde städa mitt rum. 

Det börjar bli lite svårare att andas. Strupen liksom snör ihop sig, i magen rör det sig oroligt och jag är plötsligt totalt medveten om alla ljud runtomkring mig, jag ser kristallklart samtidigt som mitt tunnelseende inte kan vara djupare och mina öron är ändå blodfyllda och det rusar i dem tills det når ett klimax,allt blir tvärtyst och bara mina tunga hjärtslag hörs rytmiskt pulserande och stänger ute alla andra ljud. Händerna är lätt svettiga. Jag tar ett darrande lätt andetag. 

 

Det är ändå inte lunginflammationen som gjort återbesök. Alla tankar och alla handlingar kretsar kring en dag och det är SÖNDAG då jag återigen ska axla min skjutjärnsreporterrock och besöka en hästtävling. En dressyrtävling. Bara i Vallentuna, typ SM och lite sånt. 

 

Alltså jag har litegrann förträngt själva tävlingen och dess egentliga innebörd. Men de senaste dagarna då datumet långsamt och ofrånkomligt krypit närmare såsom det lika obarmhärtigt gör till dagen då man skriver ett avgörande matteprov, ska dra ut en tand (eller två på en gång om man så vill) eller något liknande, orkar inte hitta på fler liknelser då inget känns som i den här situationen!!!! Och ju längre in på augusti vi kommer desto mer påtagligt blir själva uppgiften, tävlingen, dess status och vad fan jag ska hitta på. 

 

Tidigare har jag viftat bort min oro (och nästan lyckats lugna mig) med att jag alltid är nervös inför sådana här saker och när jag väl är där "är det ju inte så farligt". 

 

Men jag har aldrig rapporterat från ett SM. Sveriges absolut största hästsporthändelse för tillfället. Jag har aldrig blivit ombedd att skriva tretusen tecken och själv välja om jag vill ha allt i en text eller köra referat plus intervju. En GrandPrixtävling är nog för att göra mig nervös både innan under och genom lite eftersvallningar efteråt tack vare stämningen på tävlingen, hästfolket (tänk er femtio+ dressyrtanter med stålblick och bistert ihopknipen mun), alla nerver som dansar runt i luften, alla blickar och förutfattade meningar, det utrymme för misstag eller okunskap som finns (=inget). 

 

Ni kanske förstår grejen. Jag kanske förstorar det hela. Men jag kan inte hjälpa att jag är så satansinihelvetesjävlarnervös. Det är som jag kanske nämnt ett SM. Ett svenskt mästerskap. Antagligen ska jag göra referenser till alla falsterbotävlingar i somras, nations cup i juni, individuella SM:et i dressyr, det uppkommande EM:et (om två veckor) och jag har inte ens kunnat följa allt eftersom jag inte varit hemma!!! Jag är helt lost på alla specifika SMregler (som jag måste tillämpa i mina frågor), jag kan inte ens läsa startlistorna ordentligt (mina ilskna tårar förblindar synen) och att researcha fakta på nätet om svensk hästsport är banne mig svårare än rymdfysik. Speciellt när all kunskap om hästsport inte ens hamnat i så moderna medier som böcker utan det mesta lärs fortfarande ut muntligt generation till generation. 

 

För att inte tala om bilderna. Herregud. På ett SM måste man ha bra bilder. Vad gör jag om kameran fuckar upp? Om det är sepeväder så jag inte kan ta bra bilder? Skulle jag googla pictures captured with potato nu skulle jag tyckt att det var kvalitetsmässigt bättre bilder än jag någonsin kommer kunna ta. 

 

Och så antagligen kommer djursholmsligan husera där, allt det där försvinner dock lite i det stora ångestladdade SMmolnet, så jag orkar inte riktigt bry mig om det just nu. 

 

Men jag är ingen grinolle. Klart jag vill göra detta. Halvt i alla fall. Eller det mesta av mig vill att det ska vara över. Åhh. Nu ska jag återgå till att plugga SMkunskap och förbereda mig så jävla noga jag bara kan, om det mesta är emot mig kan jag ju inte göra annat än att researcha och skriva ner allt jag kommer över. Hoppas det går bra. Den som lever får se. 

 

Klockan är nio och jag har varit vaken ett tag. Sedan halv sju faktiskt eftersom jag skulle åka och lämna Freddie på cityterminalen för hennes simhoppsläger i Karlskoga. Åh vi hade det så mysigt igår! Först var vi på konfirmation; jag Marcus&Freddie representerade hela familjen och jag upprepade versionen att "jaa mamma och pappa är i Grekland så här är vi och representerar familjen thihi!". Inte så många som gav så många fucks om det faktiskt. Konfirmationsgudstjänsten var för lång och skittråkig, nästan tre timmar satt vi i en instängd kyrka (min dopkyrka fö) och var tvungna att lyssna på spattiga femtonåringar som sjunger att man ska älska dem som de är och babblar om fantastiska läger med fantastiska kompisar (eller mer; "öhh typ asbra assåe"). 

 

Jag hade bestämt med Freddie att vi skulle ha myskväll för att ingen annan i familjen skulle vara hemma och jag skulle lämna henne vid bussen morgonen därpå. Dock drog konfirmationsmottagningen ut på tiden och det blev liksom aldrig tillfälle att gå. Vi åt och jag var sur och ville ha sushi (som jag och freddie bestämt innan att vi skulle ha!!). Men när paketöppningen för den spattige konfirmanden var färdig och vi kunde dra oss hemåt vid åttatiden sa Freddie att hon inte ätit så mycket bara för att "spara sig" till sushi efteråt!!! Awwww!! 

 

Film blev det dock inte. Vi hittade inte Life of Pi som vi tänkt se och dessutom var klockan rätt mycket. Vi åt istället och jag försökte på storasysterligt vis lugna Freddie som var lite nervös inför det kommande lägret. Och jag läste Harry Potter och spelade nästan upp en scen medan jag tänkte att "fan jag borde bli uppläsare av något slag!"

 

Det var svårt att sova under natten eftersom jag var så rädd att försova mig. Men allt gick bra, vi åt frukost i lugn och ro och spelade kort. Så kom stunden då jag skulle lämna ifrån mig Freddie på bussen. Jag följde förstås med hela vägen fram till bussen som en skugga, kramandes på Freddies axel. En av tränarna som inte haft Freddie tidigare hälsade. Han undrade hur länge hon hoppat ("sen jag var åtta" pep Freddie) och vilken nivå hon var på ("D!"). D-nivå är tydligen jättebra och speciellt när man bara tränat i tre år. Jag har inte haft nån riktig koll på Freddies simhoppstalanger och där stod jag som världens curlingmorsa med hjärtat svällandes i bröstet och jag kunde inte riktigt sluta pussa på hennes huvud. 

 

Självklart slutade inte pinsamheterna där, det var nästan så jag ville smälla till mig själv på käften. Men jag kunde liksom inte gå därifrån! Jag var tvungen att stå framför bussen medan passagerarna satte sig (och busschauffören roat betraktade mig från förarhytten) och hoppsa upp och ner som en spattig konfirmand medan jag kastade slängpussar till Freddie, vinkade min hand ur led och sedan suckade lite ömt för mig själv och nickade menande åt de andra föräldrarna som var något mer sansade. Hon var ju så liten där hon satt bredvid en lägerkompis, i sin inbakade fläta jag gjort på morgonen, med sin påse matsäck jag förberett åt henne. Innan bussen åkte kastade jag mig på en sista gång helt ogenerat inför ledarna och kramade om henne hårt.

 

Hon kommer hem om fyra dagar liksom. Men det var inte för inte som jag kände en lätt vemodig klump i halsen medan jag gick därifrån. Efter att ha nappat åt mig ett ex SvD. 

Kära läsare och bloggosfär. Fredagen den tredje augusti har varit oerhört förnämlig för att bjuda på smicker en smula. Jag gick för det första upp klockan nio. Klockan nio! Fyra timmar senare, alltså runt ett (när hela familjen sprang runt i vanlig ordning som yra höns och bytte kläder i all hast, letade diverse kameror och skällde på varandra för att vara ivägen) stod jag med en plattång i ena handen, skor i andra medan mina ögon pilade mellan vilken ytterjacka jag skulle ha ovanpå klänningen (behövdes egentligen inte, sjukt varmt idag men jag lekte dotter ur fin familj och kände att jag ville täcka axlarna. Sjal har jag liksom inte kunnat använda i Sverige) och DÅ tillät jag mig själv tänka att vid den här tiden brukar jag skvalpa ur sängen. Jag älskar att kunna gå upp självmant tidigt, vilket jag räknar som innan halv tio. 

 

Vilket fall. Fantastiskt väder. Vi var på Operan där Freddie varit på balettkollo och såg en fantastiskt tråkig uppvisning av balettviftande elva-tolvåringar. Jag applåderade snällt och nickade åt min moster att "är de inte FANTASTISKT duktiga?". 

 

Vi åt senare middag på Bockholmen. Det var gott men hade varit ännu godare om inte en viss bror var tvungen att bete sig åt helvete så man måste skämmas. Jag skojar bara. Vi åt fint och gott och njöt av en fantastisk sjöutsikt och hade helt enkelt en underbar augustiafton. Det måste ni ju förstå. God mat varvat med fantastiskt intellektuella samtalsämnen familjen emellan som exempelvis hur disken ska skötas medan päronen är i grekland en vecka eller helt enkelt vanlig kärleksfull pajkastning åt höger och vänster. Familjekärlek ni vet. 

 

Hursomhelst. Trots att det är en molande värk i en viss undre region relativt konstant går jag med Freddie och avrundar en fantastisk dag med lite bad i Edsviken. Vi blir raggade på av tolvåringar som tror att Freddie och jag är fnittrande bästisar medan jag mest vill bjuda in dem till lite HarryPotter-högläsning. Och solen går ner i väst eller om det är öst och ännu en augustidag är till ända i den sista ljuva sommartiden.

 

 

Freddie vid vattnet

Hej bloggen. När man är bakis blir man så satans seg. Jag har i och för sig drabbats av en fantastisk LATHET de senaste veckorna att jag knappt orkar rulla ut till altanen och sola (om solen skiner det vill säga). När man dessutom är lite snurrig/borta i huvudet som idag och sätter sig i bikini på altanen runt tre, börjar läsa och fäller ner solglasögonen för att fem minuter senare när det snålblåst alltför länge märka att det är mulet, då förstår man att det är på riktigt. Den här underliga känslan av EXISTENS. Den underliga känslan av att FINNAS när man inte gör det. Eller jag menar tvärtom. 

 

Hursomhelst, jag ska inte bli långrandig. Jessica våldgästade mig med kompis i släptåg så vi har ätit mat hos mig eftersom jag inte kunnat ta mig någonstans förutom, nej jag menar att jag inte kunnat ÅKA KOMMUNALT någonstans för att ett päron till brorsa har snott mitt busskort (förmodar jag, det var i alla fall borta och jag är verkligen hundra procent på att jag inte ens tog upp det inatt). Så i alla fall. Jag har dock kommit igång lite med att bota min lathet nu. Det känns i luften. Det känns i kroppen. Vilket innebär att jag faktiskt ska lägga mig nu, läsa några blad i en god bok och sedan gå upp INNAN nio imorgon. Ingen sträcksovning till två no more! Och jag ska göra massor av saker imorgon. Imorgon ska jag åstadkomma fantastiska saker. Torsdagar har guld i mund. Godnatt. 

 

 

Alltså egentligen gillar jag soligt väder eftersom jag då kan sola och sola är mycket viktigt då jag blivit väldigt nojig om att tappa asienbrännan. Men soligt väder är också väldigt jobbigt eftersom man då "måste" vara ute och "njuta av det fina vädret". Idag var jag så bakis att jag verkligen inte pallade. Men jag gav det ett ärligt försök. Jag gick ut, la mig och började läsa Blonde och gick in tio minuter senare, med hjärnan kokande och kroppen genomsvettig. Öhhh jagorkarintegöranåntingidaaag. Satt och lekte med draw something på ipaden istället. Mycket roligare! 

 

I veckan har jag varit på Åland och tältat och hälsat på Danni! Vi kanske inte sågs lika mycket som jag tänkte mig eftersom vi bodde på olika ställen, men det gjorde ingenting eftersom jag träffade massa andra glada människor, både finnar och svenskar på campingen. Fantastiskt vad lite alkohol kan göra. Det var absoluta highpeaken i Mariehamn med människor eftersom det var rockoff-festival i staden samtidigt. Inget jag gick på dock, allt var fett dyrt i övrigt och speciellt som man betalar med euro där så jag fick snåla väldigt mycket. Bra väder i alla fall! Där var det inga problem att släpa sig ut från tältet på morgonen/dagen när man vaknade till stranden för att sola. Det berodde visserligen på att det blåste mycket och var snäppet kyligare än här. 

 

Åh jag fick liten kreativkick nu! Kanske för att det blev väldigt mulet precis. Å vad skönt. Hatar soligt väder när man vill vara inne och uggla. Har börjat dra igång min gamla serie som jag höll på med runt 2008-2010, en del är helt färdig men del 2 får jag nästan rita om lite eftersom jag blivit något bättre på att kladda med pennor under de tre åren som gått sen dess. 

 

För övrigt är mitt bankkonto på ungefär 300 spänn och jag FATTAR INTE när skatteåterbäringen tänkte droppa in?? Om ett par dagar när juli byts mot augusti vill nog bcm ha tillbaka mig och då ska det inte dröja länge förrän pengarna rullar in och sedan ut igen! 

 

Och så ska jag rapportera för ridsport från lagSM i dressyr om två veckor också. Hjälp.

fan nu blev jag helt adrenalinpumpad. Ska få höra massa kul skvaller imorrn vilket är typ det bästa jag vet, så jag är alldeles uppspelt!! 

 

Idag var en bra dag i och med att jag kom iväg till stan och promenerade lite. Har försoffat mig något enormt så det var väldigt skönt att röra på sig och se lite andra saker än hemma. 

 

Idag var en dålig dag i och med att jag haft ont i hjärtat (lungan om ni så vill) hela dagen vilket är en försämring från gårdagen. Sköljde precis ner min tredje doxyferm med kallt te, sju kvar. Efter kartan är slut ska jag vara helt frisk, finns inget annat. Och därför kanske jag borde sova nu. 

 

Fast först ska jag plocka in kaninen som ränner i mörkret. Någon glömde henne utomhus. Ni kanske förstår kaninåtgången i det här huset. 

Idag är en såndär dag. Det är mulet, kallt och jag har ingen som helst lust eller ork att göra något vettigt. Dessutom måste jag vila upp mig så jag orkar kicka igång mitt liv återigen nästa vecka. Det sattes lite på paus nu. Jag är i alla fall glad för penicillinet, även om jag vaknar tidigt på morgonen av smärta i bröstet/hjärtat så har det definitivt dragit sig tillbaka, dagtid känns det nu bara när jag anstränger mig för mycket eller andas för djupt! 

 

Fast jag ska nog ändå gå en promenad idag. Även om man inte riktigt orkar är det skönt att komma iväg och göra något, så kan jag sitta inne resten av dagen om jag vill. Hehe. Jag tänkte rita. Genom the story of film som jag sett på svtplay har jag hittat nya stumfilmsstjärnor jag inspirerats av, och eftersom jag inte hört något sommarprogram än kan jag slå två flugor och ha på ett sånt medan jag ritar! Och dricka te. Och kurera min lunginflammation. 

 

Eftersom det lär ta ett tag innan jag kan visa min bild så kan jag visa några teckningar jag knåpade ihop under resan;

 

Eller vänta jag kan visa lite fler bilder jag har på min kamera;

 

 

 

Jag följde med Jessica och såg Kesha på grönan. Jag var en av de längsta i publiken där medelåldern var 14,5 typ. Bredvid/bakom hade jag två tolvåringar som stod på sina absoluta tåspetsar och sträckte på halsarna medan de gastade: "ah jag ser ju inget!!! o.0 ;O" "ahmen vänta jag ser hennes skor!! :O ;O Hon har svarta stövlar tror jag. ;pPP ;D ^.^" "TIK TOK TIK TOK ;D ;) :Ppp;P"

 

ÅÄÖ. Så. Nu har jag varit hemma i mer än en vecka. Vilket förstås varit rätt omtumlande och konstigt men samtidigt ganska skönt. Jag har lärt mig att använda tre bokstäver till när jag skriver istället för att ta till aao, och jag kommer ihåg hur man kör bil och gör en tvättmaskin. Jag är pollenallergisk. Allt är som det ska. 

 

Fast för några dagar sedan fick jag en rätt diffus men smärtsam känsla i bröstpartiet, bara på vänster sida. Det blev värre för var dag som gick, tillslut kunde jag inte ens gå i min vanliga takt utan fick linka fram eftersom jag drabbades av en tung matthet i kroppen och att röra sig utöver dit näsan pekade var inte att tänka på. Speciellt åt vänster sida högg det till som fan. Så vi åkte till akuten i förrgår kväll där jag mest fick sitta och läsa svensk damtidning ihopkurad som en säck potatis (bra hållning eller att ligga ner funkar inte då jag inte kan andas för att det gör så ont. Eller, per hjärtslag gör det ont). Men vi fick en remiss till ultraljud för hjärtat till dagen därpå, det var nog den vi mest satt och väntade på i fyra timmar fram till kvart över tre på natten. 

 

Så vid två dagen efter fick jag ligga på vänster sida i 47 minuter utan en tråd på överkroppen för att få kletig gelé krämat mellan, ovanför och vid sidan av vänster bröst. Ja, jag kunde inte hjälpa att känna mig rätt förnedrad. Dock glömdes den känslan bort oftast eftersom just vänster sida gör som ondast att ligga på, så tillslut fick jag koncentrera mig för att ens få luft då det högg till för glatta livet just vid hjärttrakten. Och det är därför jag har koll på exakt hur många minuter jag låg så. Sedan fick jag komma in till hjärtakuten på danderyds, och hela proceduren började om. Blodtryck, syremättnaden i blodet, blodprov, ekg utfört av väldigt unga sjuksköterskor. Säkert praoelever eller sommarjobbare. Det värsta var att jag kände igen en från min gamla skola, som är 90'a. Jag kunde inte bestämma mig för om jag var avundsjuk för att hon hade ett jobb och definitivt tjänade mer än vad jag gör för tillfället, eller om det var en lite pinsam situation om det vore att hon kände igen mig. Speciellt som resten av akutens besökare var i stadig ålder 55+. 

 

Efter fyra timmars väntan (och säckpotatissittande position) fick jag tillslut kanyler instuckna i vardera armveck. Egentligen behövdes ju bara en, jag tror dock att sköterskan fick lite fel instruktioner så efter den första var insatt kom hon tillbaka med en dubbelt så grov kanyl och körde in i andra armen som om det är vanligt att patienter behöver en kanyl i vardera armveck. Kanylen var till för kontrastvätskan som jag fick injicerad när jag ungefär en timma senare fick göra skiktröntgen på lungorna. Vardagsmat. Det där gjorde jag typ varje dag när jag hade lunginflammationen senast. Och lunginflammation jag sa, lunginflammation det var!

 

Väldigt skönt dock. Inte för att jag känt av att jag haft det, varken feber eller allmän sjukdomskänsla (förutom pollenallergin. Och faktumet att jag inte kunnat gå ordentligt) men eftersom det spekulerades i att jag kunde ha både hjärtklaffsinflammation och blodpropp i benet (22 år gammal nu får jag väl ge mig i äldresjukdomar!!!) så kände jag mig väldigt lättad att ha en normal sjukdom, för min ålder. 

 

Så penicillinkur påbörjad. Det är väl ungefär det jag hunnit med sen jag kom hem. Och lite till. 

Lite statistik over resan. Siffrorna galler bade mig och Camilla om inget annat anges!

 

- Antal bocker utlasta: runt 35 st

- Antal flipflops: 7

- Antal solglasogon: 4 (jag)

- Antal mobiltelefoner: 3 (en forsvunnen, en bortglomd och en sonder) (jag)

- Antal skynken: 16

- Antal vykort: 20

- Antal visum: 6

- Antal lotions Camilla kopt: 22

- Antal vattenflarrer forbrukade: 562

- Antal armband/fotlankar kopta: 46 (jag)

 

- Antal lander vi besokt: 4

- Antal foraldrar vi har i asien: 3

- Antal elefantritter: 0

- Antal kamelsafaris: 1

- Antal waterpuppetshows: 0

- Antal pingpongshows: 0

- Antal thaimassager: 0

- Antal snorklingsturer: 0

- Antal UNESCOstamplade/underverks-tempel/-byggnader vi besokt: 2

- Antal ganger vi akt till Bangkok: 6

- Antal timmars vantan vid stopp under bussresor: 87

 

- Antal filmkvallar: massor!

- Antal ganger vi sett This Means War: 5 och en halv 

- Antal bocker jag last som filmatiserats i ar: i alla fall 3st

- Antal biobesok: 5

 

- Antal massaman currys vi atit: +10

- Antal masala chaikannor vi slurpat: mer an 10

- Antal ovaltinekex vi lovhyllat: *****

- Antal tuggade tuggummin: 785 (jag star for 83%)

 

- Antal varmeslag: 29

- Antal ganger vi brants i solen: 14

- Antal magsjukor: 5 

- Antal influensor: 3 (jag)

- Antal infektioner lite varstans pa kroppen: 8

 

- Antal ganger vi pamint oss sjalva; "det ar helt sjukt att det redan gatt xx veckor/bara ar xx veckor kvar!": 236

- Antal ganger vi blandat ihop svenska och engelska ovetandes: 43

- Antal ganger vi forbannat oss sjalva for alldeles for tunga vaskor: 13

- Antal "no thank you :)": 587

- Antal anvanda superlativ i Indien: 426, varav; very nice, 213; very good, 147; very beautiful, 66 (nar det krisade) (mestadels jag)

- Antal forvaxlingar med recipe och receipt: 357 (jag)

- Antal mattelektioner i vaxlingsteknik: 5 (Camilla till mig) 

 

- Antal fodelsedagar vi firat under resan: 3

- Antal nyblivna One Direction-fans: 2 (varav antal sekretessbelagda: 1) 

- Antal foton: runt 2500

- Antal kandisar vi traffat: runt 20 (bla, One Direction-Harry, Bruno Mars, Promoe, Ghostbusters, Sharon Osbourne, Lena Endre, Moneybrother, Molly Sanden)

- Antal katter Camilla lart sig gilla: 1 (Pirlo)

- Antal kraschade hammockar: 1

- Antal scams vi utsatts for: 5

- Antal garderober vi anvant som soptipp: 1

 

Detta blir det sista blogginlagget i Asien, ses hemma!

modest rubrik men jag orkar inte trixa till det. 

 

Som sagt, sista natten i Ko Chang! De senaste dagarna har solen lyst fran en klarbla himmel och vi har njutit av varenda sekund nagra fler hudceller fargats rodilskna for att sedan overga till pepparkaksbranna. Sasom det ska vara och anstar en resenar. Jag har nastan drunknat tva ganger pa grund av starka strommar och hoga vagor, men har jag klarat Indien, kajak i halvstorm bland hoga klippor, fast i lera med minishorts pa mork gata i battambang lyckats ta mig in i vietnam under diplomatvisa OCH last ut en hel DeniseRudberg-roman sa vore det val javligt snopligt om jag skulle do for lite trilskande vatten!

 

Jag har dessutom kommit ikapp min dagbok vilket for tva manader sedan ansags omojligt da jag lag ungefar tva manader efter. Men det ar skont att jag catchat upp innan jag ar hemma! 

 

Sa imorrn aker vi, och sedan blir det powershopping i Bangkok innan planet lyfter hem till Sverige och allt blir som det varit forut.